Изменить стиль страницы

De ägnade två timmar åt att koka ihop ett scenario och fördela roller till var och en.

Efter mötet gick Mikael och drack kaffe med Christer Malm på Java vid Hornsgatspuckeln.

”Christer, det är väldigt viktigt att du plockar upp Erika redan på Arlanda och sätter in henne i läget. Du måste övertyga henne om att hon ska spela med i det här spelet. Om jag känner henne rätt kommer hon att vilja ta itu med Dahlman omedelbart — det får inte ske. Jag vill inte att Wennerström ska ha en susning och hinna fiffla bort något bevismaterial.”

”Okej.”

”Och se till att Erika håller sig borta från e-posten tills hon installerat krypteringsprogrammet PGP och lärt sig att använda det. Genom Dahlman kan Wennerström med stor sannolikhet läsa allt vi mailar till varandra. Jag vill att du och alla andra på redaktionen installerar PGP. Gör det naturligt. Du ska få ett namn på en datakonsult som du ska kontakta och som kommer att se över nätverk och datorer för alla på redaktionen. Låt honom installera programvaran som om det är en helt naturlig service.”

”Jag ska göra mitt bästa. Men Mikael — vad har du på gång?”

”Wennerström. Jag tänker spika upp honom på en ladugårdsdörr.”

”Hur?”

”Sorry. Tills vidare är det min hemlighet. Låt mig bara säga att jag har material som kommer att få vårt förra avslöjande att se ut som familjeunderhållning.”

Christer Malm såg besvärad ut.

”Jag har alltid litat på dig, Mikael. Betyder det här att du inte litar på mig?”

Mikael skrattade.

”Nej. Men just nu bedriver jag tämligen grov kriminell verksamhet, som kan ge mig två års fängelse. Det är så att säga formerna för min research som är lite tveksamma… Jag spelar med ungefär lika schysta metoder som Wennerström. Jag vill inte att du eller Erika eller någon annan på Millenniumska vara inblandad på något sätt.”

”Du har en förmåga att oroa mig.”

”Ta det lugnt. Och du kan hälsa Erika att storyn kommer att bli stor. Mycket stor.”

”Erika kommer att vilja veta vad du har på gång…”

Mikael funderade en sekund. Sedan log han.

”Hälsa henne att hon gjorde helt klart för mig i våras när hon skrev kontrakt med Henrik Vanger bakom ryggen på mig att jag numera bara är en vanlig dödlig frilans, som inte längre sitter i styrelsen och inte har något inflytande på Millenniumspolicy. Det måste betyda att jag heller inte längre har några skyldigheter att informera henne. Men jag lovar att om hon uppför sig bra så ska jag ge henne första tjing på storyn.”

Christer Malm garvade plötsligt.

”Hon kommer att bli rasande”, konstaterade han muntert.

Mikael insåg att han inte varit helt ärlig mot Christer Malm. Han undvek medvetet Erika. Det naturliga hade varit att omedelbart ta kontakt med henne och inviga henne i den information han satt på. Men han ville inte prata med henne. Vid dussintals tillfällen hade han stått med mobiltelefonen i handen och klickat fram hennes nummer. Varje gång hade han ångrat sig.

Han visste vad som var problemet. Han kunde inte se henne i ögonen.

Den cover uphan bidragit till i Hedestad var journalistiskt oförlåtlig. Han hade ingen aning om hur han skulle förklara det för henne utan att ljuga, och var det något han aldrig någonsin tänkte göra så var det att ljuga för Erika Berger.

Och framför allt orkade han inte ta itu med den biten samtidigt som han skulle ge sig på Wennerström. Följaktligen sköt han upp mötet, stängde av mobilen och avstod från att prata med henne. Han visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Omedelbart efter redaktionsmötet flyttade Mikael ut till sin stuga i Sandhamn, där han inte varit på över ett år. I bagaget hade han två kartonger utprintat material och de cd-skivor som Lisbeth Salander hade försett honom med. Han bunkrade upp med mat, låste in sig, öppnade sin iBook och började skriva. Han gick en kort promenad och köpte tidningar och handlade varje dag. Det var fortfarande fullt med segelbåtar i gästhamnen och ungdomar som lånat pappas båt satt som vanligt på Dykarbaren och söp sig redlösa. Mikael märkte knappt omgivningen. Han satt i praktiken framför sin dator från den stund han slog upp ögonen till dess att han stupade av utmattning på kvällen.

Krypterad e-post från chefredaktör ‹[email protected]› till tjänstledige ansvarige utgivaren ‹[email protected]›:

[Mikael. Jag måste få veta vad som händer — herregud, jag kommer hem från semestern till totalt kaos. Nyheten om Janne Dahlman och det här dubbelspelet som du hittat på. Martin Vanger är död. Harriet Vanger lever. Vad händer uppe i Hedeby? Var är du? Finns någon story? Varför svarar du inte i mobilen? /E.

P.S. Jag förstod piken, som Christer njutningsfullt framförde. Det här ska du få äta upp. Är du arg på mig på allvar?]

Från ‹[email protected]

Till ‹[email protected]›:

[Hej Ricky. Nej för guds skull, jag är inte arg. Förlåt mig för att jag inte hunnit hålla dig uppdaterad, men de senaste månaderna har mitt liv varit en bergochdalbana. Jag ska berätta allt då vi träffas, men inte per e-post. Just nu är jag i Sandhamn. Det finns en story, men Harriet Vanger är inte den storyn. Jag kommer att sitta klistrad här den närmaste tiden. Sedan är det över. Lita på mig. Puss kram. M.]

Från ‹[email protected]

Till ‹[email protected]›:

[Sandhamn? Jag kommer ut och hälsar på dig omedelbart.]

Från ‹[email protected]

Till ‹[email protected]›:

[Inte just nu. Vänta ett par veckor, åtminstone till dess att jag har fått ordning på texten. Dessutom väntar jag annat besök.]

Från ‹[email protected]

Till ‹[email protected]›:

[Då håller jag mig naturligtvis borta. Men jag måste få veta vad som händer. Henrik Vanger har blivit vd igen och svarar inte när jag ringer. Om avtalet med Vanger spruckit så måste jag få veta det. Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag måste få veta om tidningen kommer att överleva eller inte. Ricky

P.S. Vem är hon?]

Från ‹[email protected]

Till ‹[email protected]›:

[För det första: Du kan vara helt övertygad om att Henrik inte kommer att dra sig ur. Men han har haft en svår hjärtattack och jobbar bara en stund varje dag och jag gissar att kaoset efter Martins död och Harriets återuppståndelse tar alla hans krafter.

För det andra: Millennium kommer att överleva. Jag jobbar på vårt livs viktigaste reportage och när vi publicerar det kommer vi att sänka Wennerström för gott.

För det tredje: Mitt liv är upp och ned just nu, men du och jag och Millennium — ingenting har förändrats. Lita på mig. Puss/Mikael.

P.S. Jag ska presentera er så fort tillfälle ges. Hon kommer att sätta myror i huvudet på dig.]

När Lisbeth Salander kom ut till Sandhamn mötte hon en orakad och hålögd Mikael Blomkvist, som gav henne en snabb kram och bad henne att sätta på kaffe och vänta medan han avslutade något i texten.