De stängde datorerna och gick tillbaka till Mikaels lägenhet och sov några timmar. Han ringde till Christer Malm vid tiotiden på morgonen.

”Jag har bevis för att Dahlman jobbar för Wennerström.”

”Jag visste väl det. Okej, jag ger det där jävla svinet sparken i dag.”

”Gör inte det. Gör absolut ingenting.”

”Ingenting?”

”Christer, lita på mig. Hur länge har Dahlman semester?”

”Han börjar jobba på måndag.”

”Hur många är inne på redaktionen i dag?”

”Tja, det är halvtomt.”

”Kan du kalla till ett möte klockan två. Säg inte vad det handlar om. Jag kommer dit.”

Det var sex personer som bänkade sig vid konferensbordet framför Mikael. Christer Malm såg trött ut. Henry Cortez såg nyförälskad ut på det sätt som bara tjugofyraåringar kan göra. Monika Nilsson såg förväntansfull ut; Christer Malm hade inte sagt ett ord om vad mötet skulle handla om, men hon hade varit med tillräckligt länge för att veta att något ovanligt var i görningen, och hon var irriterad över att ha hållits utanför the information loop. Den enda som såg ut som vanligt var deltidaren Ingela Oskarsson, som jobbade två dagar i veckan med att sköta administration och prenumerantregister och annat, och som inte hade sett riktigt avstressad ut sedan hon blev mamma två år tidigare. Den andra deltidaren var frilansjournalisten Lotta Karim, som hade ett liknande kontrakt som Henry Cortez och just hade börjat jobba efter semestern. Christer hade också lyckats mobilisera Sonny Magnusson från semestern.

Mikael började med att hälsa på alla och bad om ursäkt för att han varit så totalt frånvarande under året.

”Det vi ska diskutera i dag har varken jag eller Christer hunnit dra med Erika, men jag kan försäkra er om att i det här fallet talar jag för henne. I dag ska vi avgöra Millenniumsframtid.”

Han gjorde en paus och lät orden sjunka in. Ingen ställde några frågor.

”Det senaste året har varit tungt. Jag är förvånad över att ingen av er har kommit på bättre tankar och sökt jobb någon annanstans. Jag måste utgå från att ni antingen är spritt språngande galna eller exceptionellt lojala och råkar gilla att jobba på just den här tidningen. Jag tänker därför lägga några kort på bordet och be er om en sista insats.”

”Sista insats”, undrade Monika Nilsson. ”Det låter som om du tänker lägga ned tidningen?”

”Exakt”, svarade Mikael. ”Efter semestern kommer Erika att samla oss alla till ett dystert redaktionsmöte med besked om att Millenniumläggs ned till jul och att ni alla är uppsagda.”

Nu spred sig en viss oro i församlingen. Till och med Christer Malm trodde för en sekund att Mikael menade allvar. Sedan noterade alla hans belåtna leende.

”Det ni ska göra under hösten är att spela dubbelspel. Det är nämligen så att vår käre redaktionssekreterare Janne Dahlman extraknäcker som informatör åt Hans-Erik Wennerström. Fienden är följaktligen hela tiden informerad om exakt vad som sker på redaktionen och det förklarar en hel del av de bakslag vi råkat ut för det senaste året. Inte minst du, Sonny, då en del annonsörer som verkat positiva plötsligt har dragit sig ur.”

”Det kunde jag väl ge mig fan på”, sa Monika Nilsson.

Janne Dahlman hade aldrig varit särskilt populär på redaktionen och avslöjandet var uppenbarligen ingen chock för någon. Mikael avbröt det mummel som uppstod.

”Orsaken till att jag berättar det här för er är att jag har absolut förtroende för er. Jag har jobbat ihop med er i flera år och jag vet att ni har huvudena rätt påskruvade. Därför vet jag också att ni kommer att spela med i vad som händer nu i höst. Det är utomordentligt viktigt att Wennerström förleds att tro att Millenniumhåller på att kollapsa. Det blir ert jobb att få honom att tro det.”

”Hur ligger vi egentligen till?” frågade Henry Cortez.

”Så här är det. Jag vet att det har varit jobbigt för alla och vi är inte i hamn ännu. Millenniumborde enligt allt sunt förnuft vara på väg ned i graven. Jag ger er mitt ord på att det inte kommer att ske. Millenniumär i dag starkare än vad vi var för ett år sedan. När det här mötet är över kommer jag att försvinna igen i drygt två månader. Fram mot slutet av oktober är jag tillbaka. Då kommer vi att klippa vingarna av Hans-Erik Wennerström.”

”Hur då?” undrade Cortez.

”Sorry. Det tänker jag inte läcka till er. Jag kommer att skriva en ny story om Wennerström. Den här gången ska vi göra det på rätt sätt. Sedan ska vi börja rusta för julfest här på tidningen. Jag tänker mig helstekt Wennerström till förrätt och diverse kritiker till efterrätt.”

Plötsligt var stämningen munter. Mikael undrade hur han skulle ha känt sig om han suttit vid konferensbordet och lyssnat till sig själv. Misstänksam? Jo förmodligen. Men uppenbarligen hade han ännu förtroendekapital bland Millenniumslilla skara av anställda. Han höll upp handen igen.

”För att det här ska lyckas är det viktigt att Wennerström tror att Millenniumhåller på att gå under. Jag vill inte att han ska hitta på någon motkampanj eller sopa undan bevis i sista minuten. Därför ska vi till att börja med skriva ett manus som ni ska jobba efter i höst. För det första är det viktigt att inget av det vi diskuterar i dag sätts på papper eller diskuteras per e-post eller med någon utanför det här rummet. Vi vet inte i vilken utsträckning Dahlman rotar i våra datorer och jag har blivit varse att det tydligen är ganska enkelt att läsa medarbetarnas privata e-post. Alltså — det här drar vi muntligt. Om ni under de närmaste veckorna måste ventilera det här så får ni vända er till Christer och träffas hemma hos honom. Ytterst diskret.”

Mikael skrev ingen e-postpå en whiteboard.

”För det andra ska ni bli ovänner. Jag vill att ni börjar med att hacka på mig varje gång Janne Dahlman är i närheten. Överdriv inte. Låt bara era naturliga bitchiga egon kliva fram. Christer, jag vill att du och Erika har en allvarlig schism. Använd fantasin och var hemlighetsfull om orsaken, men få det att se ut som om tidningen håller på att spricka och att alla är ovänner med varandra.”

Han skrev bitchingpå whiteboarden.

”För det tredje: När Erika kommer hem ska du, Christer, informera henne om vad som är på gång. Hennes jobb blir att se till att Janne Dahlman tror att vårt avtal med Vangerkoncernen — som håller oss flytande just nu — har gått i putten på grund av att Henrik Vanger är svårt sjuk och Martin Vanger har kört ihjäl sig.”

Han skrev ordet desinformation.

”Men avtalet är alltså solitt?” undrade Monika Nilsson.

”Tro mig”, sa Mikael bistert. ”Vangerkoncernen kommer att gå mycket långt för att se till att Millenniumöverlever. Om några veckor, säg i slutet av augusti, ska Erika sammankalla ett möte och varsla om uppsägningar. Det är viktigt att ni alla begriper att det är en fejk och att den enda som kommer att försvinna härifrån är Janne Dahlman. Men spela med hela tiden. Börja prata om att ni har sökt nytt jobb och snacka om hur usel referens det är att ha Millenniumi sitt CV. Och så vidare.”

”Och du tror att det här spelet kommer att rädda Millennium?” frågade Sonny Magnusson.

”Jag vet att det kommer att göra det. Sonny, jag vill att du sätter ihop en fejkad månadsrapport som visar att annonsmarknaden svängt de senaste månaderna och att antalet prenumeranter nu också sjunker.”

”Det här låter kul”, sa Monika. ”Ska vi hålla det internt på redaktionen eller ska vi läcka till andra media också?”

”Håll det internt på redaktionen. Om storyn dyker upp någon annanstans vet vi vem som har placerat den. Om någon frågar oss om några månader så ska vi bara kunna svara — vad då, du har lyssnat på grundlösa rykten och det har väl aldrig varit aktuellt att lägga ned Millennium. Det bästa som kan hända är att Dahlman går ut och tipsar andra massmedia. Då får han själv stå där som en idiot efteråt. Om ni kan ge Dahlman ett eller annat tips på någon trovärdig men komplett idiotisk historia så är det helt okej.”