Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande.

Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till Gertrud och tog henne i hand.

– Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han. Hans röst var nu mjuk och mild. Man kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts, hans far, som talade. Jag ska nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon människa se, fortfor han. När jag fann Gunhild, låg hon med ett brev i handen. Det var från hennes far, och jag tog det, jag tyckte, att jag var närmast till att läsa det. Nu tänker jag på att du har gamla föräldrar hemma, och du ska få se det, därför att du har fått mig att gråta.

Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på Gabriel.

– Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel nickade.

– Nog tänker jag, att det var därför, sade han. Gertrud nästan skrek till:

– Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror, att Gud har övergivit oss!

Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände genast Gabriel och Hellgum bort till begravningsplatsen. Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott samman med gunhild. Hon stannade där hela aftonen.

Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon trodde, att ännu något ont skulle hända denna dag, var rädd för det, som skulle ligga och lura på henne i en vrå. På samma gång pinades hon av tvivel. "Jag vet inte varför Kristur har sänt oss hit", tänkte hon. "Vi bringar ju ofärd över oss själva och alla andra."

Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå överraskade hon sig med att hon satt och räknade upp alla dem, som hade råkat i olycka för utvandringens skull. Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara möjligt, att det endast medförde elände?

Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till sina föräldrar, men hon mäktade inte.

– Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon. Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga.

Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på. Det blev henne en visshet, att Gunhild hade dött med samma fråga på läpparna, som hon själv arbetade med.

Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud upp och klädde sig för att gå ut.

På denna sista dag och natt hade hon kommit så långt från Kristus, att hon knappast förstod hur hon åter skulle hitta hem till honom. Nu på morgonen överfölls hon av längtan att gå till en plats, som hon riktigt säkert visste att han hade beträtt. Och den enda plats, vars läge aldrig hade varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon, om hon ginge dit upp, åter skulle komma honom nära, känna sig överskyggad av hans kärlek och förstå hans avsikter med henne.

När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest. Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en enda dag.

Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev förunderligt ljust inom henne. Den tryckande bördan lyftes bort från henne. Hon började skymta en förklaring.

"Det är ju det enda möjliga", tänkte hon. "När sådana orättvisor få ha sin gång, måste ju världen befinna sig i de yttersta tiderna. På intet annat sätt kunde man förstå, att rätt blir orätt, att Gud inte har makt att hindra det onda, att de heliga förföljas, att lögnen inte finner någon motsägelse."

Hon stannade och grubblade. Ja, visserligen var det så, att Herrans tillkommelse stundade och att hon snart skulle se honom nederkomma ur himmelens sky.

Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och hennes vänner blivit ditsända för att möta Jesus. Hon slog samman händerna i förundran och glädje, när hon tänkte på hur oändligt stort detta var.

Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen.

På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande dagningen.

"Kanske är det redan nu i dag han ska komma", tänkte hon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika skyar.

I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett återsken därav tycktes låga upp på Gertruds ansikte.

– Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer.

Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade hon sett den för första gången. Hon tyckte, att hon såg långt in i himmelen. Rätt öster ut såg hon ett djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle kunna tåga ut därigenom.

Om en stund öppnades också verkligen österns port, och solen skred fram på himlen. Gertrud stod i orörlig förbidan, medan den sänkte sitt sken ner över bergstrakten väster om Jerusalem, där räckor av kullar vältrade fram som vågor i ett hav. Hon stod stilla och väntade, ända tills solen hade kommit så högt upp, att dess strålar glimmade på korset ovan gravkyrkans kupol.

Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att Kristus skulle komma i soluppgången på morgonrodnadens vingar. Hon insåg, att hon inte kunde vänta honom denna dag. Men hon kände sig inte fördenskull betryckt eller orolig.

– Han ska komma i morgon i stället, sade hon med största tillförsikt.

Hon gick ner från berget och kom åter till kolonien med ansiktet strålande av lycka. Men hon anförtrodde ingen den stora, glada visshet, som fyllde henne. Hela dagen satt hon som vanligt vid sitt arbete och talade om likgiltiga ting.

Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget i den tidiga morgonstunden.

Och morgon efter morgon kom hon tillbaka, därför att hon ville vara den första av alla människor, som såg Kristus komma framtågande i morgonens härlighet.

Hennes vandringar väckte snart uppmärksamhet i kolonien, och man bad Gertrud, att hon skulle stanna hemma. Kolonisterna föreställde henne, att det skulle skada dem, om människor fingo se henne varje morgon ligga på knä på Oljoberget och invänta Kristi tillkommelse. Om hon fortsatte på detta sätt, skulle man också börja säga om dem, att de voro vansinniga.

Gertrud försökte att vara lydig och stanna hemma. Men i den tidiga morgonstunden vaknade hon, och då stod det åter klart för henne, att just denna dag måste Jesus komma. Och då kunde ingenting hindra henne från att stå upp och skynda ut för att mottaga sin konung och frälsare.

Denna väntan hade blivit till ett med henne själv. Hon kunde inte motstå den, inte frigöra sig från den. I allt annat var hon sig alldeles lik. det var ingen oreda i hennes hjärna, hon var endast förändrad såtillvida, att hon var gladare och mildare än förr.

Om en tid blev man så van vid hennes morgonvandringar, att hon fick komma och gå, utan att någon fäste sig därvid. Men då hon gick ut om morgonen, såg hon en mörk skugga stå och vänta henne i porten. Alltsom hon vandrade uppåt berget, hörde hon trampet av järnskodda klackar. Hon talade aldrig till denna skugga, men hon erfor en känsla av trygghet, då de tunga stegen kommo efter henne.

Ibland, när hon steg ner från berget, kom hon rätt emot Gabriel, som stod och hängde mot en mur och väntade henne.

De följdes sedan åt fram till kolonien, och Gertrud förstod nog, att Gabriel hade inväntat henne endast och allenast för att få tala om Gunhild. Hon var glad, att hon kunde göra honom den glädjen. Ju mer hon kom att tala med Gabriel, dess mer förstod hon hur mild och god han var. Det blev snart så, att Gertrud kom att tala med Gabriel om sina drömmar och sitt hopp. Gabriel höll inte med henne, utan sökte att tala henne till rätta, men han gjorde det så fördragsamt, att han inte skrämde henne.