– Det är inte jag, som är ovärdig att komma henne nära, utan ni alla! ropade hon högt på svenska. Det är ni, som har dödat henne. Det är ert eländiga förtal, som har jagat henne till döden.

Ingen förstod henne, och Gertruds vrede vek snart för en oändlig förskräckelse. Tänk, om någon hade sett hur allt hade gått till och nu talade om det för pilgrimerna! Då skulle alla dessa människor utan förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.

Hon flydde med stor hast från platsen, sprang så fort, som det var henne möjligt, fastän ingen förföljde henne. Hon hejdade sig inte, förrän hon hade uppnått de kala trakterna utanför Jerusalems nordsida.

Här stannade hon, strök sig över panna och tryckte sina knäppta händer hårt mot hjässan.

– O Gud! O Gud! utropade hon. Är jag nu en mörderska? Är jag nu skuld till en människas död?

I nästa ögonblick vände hon sig mot staden, vars höga, dystra mur reste sig tätt bredvid henne. Det är inte jag, utan du! ropade hon. Det är inte jag, utan du!

Hon vände sig från staden med en rysning för att gå mot kolonien, vars tak hon såg sticka upp på avstånd. Men gång på gång stannade hon, medan hon försökte att en smula reda ut alla de tankar, som stormade inpå henne.

Det föreföll sig så, att då Gertrud hade kommit till Palestina, hade hon tänkt: "Här är jag i min herres och konungs eget land, nu är jag under hans särskilda vård, här kan jag inte drabbas av något ont." Och hon hade invaggat sig i den tron, att Kristus hade befallt henne resa till hans heliga land, därför att han hade sett, att hon hade lidit en så tung sorg, att hon inte behöva genomgå mer i livet, utan hädanefter skulle få njuta trygghet och frid.

Men nu kände sig Gertrud, som den måtte känna, vilken bor i en starkt befästad stad och plötsligen ser de skyddande tornen och murarna störta till marken. Hon såg, att hon var försvarslös. Det fanns intet skydd mellan henne och det anfallande onda. Tvärtom tycktes olyckan här kunna träffa henne värre än annorstädes.

Hon visade modigt från sig tanken, att hon hade varit vållande till den unga ryskans död, hon ville inte bära samvetskval fördenskull. Men hon kände en dunkel fruktan för den skada, som denna händelse kunde vålla henne.

– Jag måste väl nu alltid se för mina ögon hur hästarna kom emot henne, klagade hon. Jag kan väl aldrig mera få en glädjedag.

Det sköt upp en fråga inom henne, som hon genast skyndade sig att undertrycka, men som gång på gång kom tillbaka. Hon började undra varför Kristus hade sänt henne till detta land. Det var stor synd att göra en sådan fråga, men hon kunde inte låta bli. Vad hade Kristur menat, när han hade skickat henne till detta land?

– O Gud, sade hon i sin stora förtvivlan, jag trodde, att du älskade mig och ville styra allting till det bästa för mig! O Gud, jag var så lycklig, då jag trodde, att du beskyddade mig!

När Gertrud kom tillbaka in i kolonien, mötes hon av en besynnerlig stillhet och högtidlighet. Gossen, som öppnade porten, hade ett ovanligt allvar över sig, och när hon kom in på gården, blev det henne påfallande hur tyst alla gledo fram över stenläggningen, och att ingen talade högt. "Här är döden kommen till gårds", tänkte hon, innan någon ännu hade sagt ett ord till henne.

Snart fick hon veta, att Gunhild hade blivit funnen död på vägen. Hon var redan hemburen och lagd på en bår i tvättstugan nere i källarvåningen. Gertrud visste, att de döda måste jordas mycket brådskande i österlandet, men hon blev dock förfärad över att förberedelserna till begravningen redan voro i full gång. Tims Halvor och Ljung Björn snickrade ihop en kista, och ett par av de äldre kvinnorna höllo på att svepa den döda. Mrs Gordon hade begivit sig till föreståndaren för en av de amerikanska missionsanstalterna för att be om lov att begrava Gunhild på amerikanarnas kyrkogård. Hellgum och Gebriel stodo ute på gården med spadar i händerna och väntade endast på mrs Gordons återkomst för att gå bort och gräva graven.

Gertrud gick ner i tvättstugan. Hon stod länge och betraktade Gunhild och kom i häftig gråt. Hon hade alltid hållit mycket av henne, som nu låg där död, men medan hon stod och såg på Gunhild, fick hon alldeles klart för sig, att inte hon, Gertrud, och inte heller någon annan människa hade givit Gunhild så mycken kärlek, som hon hade förtjänat. Alla hade nog förstått, att hon hade varit redbar och god och sanningskär, men hon hade gjort livet tungt för sig och andra genom att vara för noggrann med småsaker, och detta hade stött bort människorna från henne. För varje gång Gertrud tänkte på detta, tyckte hon, att det var förfärligt synd om Gunhild, och hennes tårar började rinna på nytt.

Men plötsligen upphörde Gertrud att gråta, och hon såg på Gunhild med oro och förskräckelse. Hon märkte, att Gunhild låg där med ett uttryck i sitt ansikte, som hon hade haft i levande livet, när hon hade funderat på något, som hade varit svårt eller invecklat. Det var besynnerligt att se hur hon låg där med en djup rynka mellan ögonbrynen och med litet framskjutna läppar och grubblade.

Gertrud gick långsamt bort från den döda. När hon hade sett det spörjande uttrycket i Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhild också låg och undrade över varför Jesus hade sänt henne till detta land. "Varför skulle jag komma hit, om det inte var för något annat än att dö?" syntes hon fråga.

När Gertrud åter kom ut på gården, skyndade Hellgum emot henne. Han bad henne, att hon skulle komma och tala ett par ord med Hök Gabriel Mattson. Gertrud stod och betraktade Hellgum helt förvirrad, hon var så borta i sina egna tankar, att hon inte ens kunde uppfatta vad han sade.

– Det var Gabriel, som fann Gunhild på vägen, sade Hellgum förklarande. Gertrud hörde honom inte, hon stod bara och grubblade över varför Gunhild hade ett sådant uttryck i ansiktet.

– Det var allt förfärligt för Gabriel att finna henne liggande död på vägen, när han kom gående och inte väntade någon olycka, sade Hellgum. Gertrud vet väl, att han tyckte om henne.

Gertrud såg sig omkring som en nyvaknad. Ja visst, ja visst, det kände hon ju till av gammalt, att Gabriel hade tyckt om Gunhild. De skulle ju ha gift sig med varandra, om inte Jerusalemsresan hade kommit i vägen. Men de hade båda kommit överens om att de ville fara till Palestina, fastän de visste, att Gordonisterna inte tilläto, att deras anhängare gifte sig. Och nu hade Gabriel funnit Gunhild död på vägen!

Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod orörlig nere vid porten och inte tog ett steg emot henne. Han höll läpparna sammanknipna, ögonen stirrade stelt, och han stod och borrade ner spaden mellan ett par stenar. När Gertrud stannade framför honom, började han röra läpparna, men inte ett hörbart ljud kom fram.

– Det skulle vara gott för Gabriel, om han kunde få gråta, viskade Hellgum till Gertrud.

Gertrud räckte Gabriel tyst handen, såsom man gör med de närmaste anförvanterna på en begravning. Gabriels hand låg slapp och kall i hennes.

– Hellgum säger, att det var du, som fann henne, sade Gertrud.

Gabriel stod lika orörlig.

– Det var allt bra svårt för dig, fortfor hon, medan Gabriel stod som en stenbild. Gertrud hade nu hunnit att tänka sig in i hans sorg. Hon förstod hur förfärligt det hade varit för honom.

– Men jag tror, att Gunhild tyckte om, att det var du, som fann henne, sade hon.

Gabriel ryckte till. Han såg stort på Gertrud.

– Tror du, att hon tyckte om det?

– Ja, sade Gertrud, jag förstår, att det var svårt för dig, men jag tror, att hon hade velat, att det skulle vara du, som fann henne.

– Jag vek inte från henne ett ögonblick, sade Gabriel sakta, förrän folk kom, som kunde hjäpa mig, och jag bar henne fint och rart.

– Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.