Karin följde honom, vridande händerna.

– Stanna, Ingmar, stanna, Ingmar! Vart ska du gå? Stanna, Ingmar!

Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där ingen människa fanns, som kunde bistå honom.

Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare.

"Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda", tänkte Karin.

– Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte Hellgum! sade Karin med blid röst. Det ville mannamod till och mannakraft också.

Ingmar vandrade vidare utan att höra på henne.

Karin skyndade förbi honom och ställde sig i hans väg. Han vek åt sidan utan att lyfta ögonen mot henne. Han endast mumlade:

– Gå och hjälp Hellgum!

– Jag ska säga dig, Ingmar, att Halvor och jag var mycket ledsna över det, som vi kom att tala om i morse. Jag var på våg till Hellgum nu för att säga honom, att hur det än gick, skulle du behålla sågen.

– Ja, nu får du ge den till Hellgum, kom det från Ingmar.

Han gick på, stupade över stock och sten, men gick och gick.

Karin förljde efter och sökte beveka honom.

– Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick och trodde, att du hade slagits med Hellgum. Det var inte lätt att tro annat.

– Du hade allt lätt att tro om din bror, att han var en mördare, sade Ingmar utan att vända ansiktet mot henne.

Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset, som hade trampats ner under hans fötter, åter reste sig, droppade det blid från stråen.

När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur stort det var, det som Ingmar hade gjort.

– Du blir nu mycket berömd och ryktbar för detta som du har gjort idag, Ingmar, sade hon. Du vill vl inte dö från en så stor berömmelse?

Non hörde Ingmar hånskratta där han gick. Han vände emot henne ett blekt, förstört ansikte.

– Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du helst ville hjälpa.

Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu en sammanhängande strimma av blod på marken, där han hade gått fram.

Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon alltiid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla trädet.

– Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå till svars inför Gud och människor, om du spiller ditt liv på detta sätt. Och det må du veta, att om jag kan göra något, som kan ge dig lust att leva, så behöver du bara säga ifrån.

Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:

– Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?

Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.

Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.

– Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.

– Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig, så att du blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.

"Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss", tänkte Karin, på samma gång hon sade detta, "men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar."

Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.

Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.

På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:

– Här är en, som vill tala med dig.

Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.

– Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.

Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade varit lekfull och retsam, men då hade alltid någon inom honom gjort motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne.

När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.

– Vill du inte se mig? sade Gertrud.

Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.

– Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.

– Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.

Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.

– Det är något, som du inte vet, Ingmar.

Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:

– I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.

Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.

– Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.

Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.

– Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.

– Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.

– Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav mig helt till Gud.

Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.

– Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.

Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.

– Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.

I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.

Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.