Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. "De vill ta henne ifrån dig", tänkte han. "De harredan tagit henne ifrån dig."

Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning fågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans angängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade betänkt detta.

– Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.

– Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.

– Men, Gertrud.

– Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.

– Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är.

gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:

– Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.

Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.

– Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.

– Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.

– Du ska allt tänka än en gång.

Gertrud vände sig otåligt bort från honom.

– Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade bort hans hand.

– Är du från dina sinnen, du Ingmar?

– Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.

– Vad måste ha ett slut?

– Det ska du få veta en annan gång.

Gertrud ryckte på axlarna.

– Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!

– Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.

– Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.

Ingmar vände nu tillbaka hemåt. "Om jag vore så klok som min far!" tänkte han under vägen. "Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vvad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg."

Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka komme över honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.

Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genas. När han gick hörde han en karl säga med vredgad röst:

– Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som ör två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.

Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stod de alla lika hjälplösa.

Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin och sågen och hemmet.

Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. "Det vore ingen olycka om de sloge honom död och fördärvad", tänkte han.

Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.

Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han att marken skakade under stridsbullret.

Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre främmande som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott kok stryk, men då han hade försvarat sig mit dem, hade mordlusten kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.

De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan.

En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på hjälp. "Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig", tänkte Ingmar.

En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att denne släppte yxan och föll. De andra slängde då bort bedträna, ryckte fram knivarna och kastade sig över Hellgum. Men då kom en snabb tanke över Ingmar. Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur?

På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann knappt tänka på att resa sig, förrän det gick honom på samma sätt, och den tredje, som hann att komma upp, fick en stöt, så han for baklänges ut till de andra.

När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.

– Vill ni inte komma igen än en gång? sade han och skrattade. Han skulle inte haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka.

De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fy. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.

Men de voro rasande över att den inte hade kommit åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och högg honom i nacken med kniven.

– Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.

Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.

Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fann Ingmar sittande på tröskeln med ett sår i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han hade rest sig på nytt och stod stödd mot väggen.

Han höll ännu yxan i handen. Ansiktet var översköljt av blod.

Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som hade anfallit Hellgum och sårat honom.

Karin blev så förfärad, att benen darrade. "Nej, det är inte möjligt", tänkte hon, "inte an någon av vår släkt bli en mördare." I samma stund kom hon ihåg siin mors historia.

– Det är därifrån det kommer, mumlade hon.

Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.

– Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.

– Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.

– Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum.

Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot henne. Det är ju han som har slagit mördarna och frälst mitt liv.

När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mit Ingmar, hade denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över gårdsplanen.

Nu sprang Karin efter honom.

– Ingmar, Ingmar! ropade hon.

Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.

Karin hann honom utan stor möda. Hon lade handen på hans arm.

– Stanna Ingmar, så att jag får förbinda dig!

Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.