Torgny Lindgren, TROTT

(Forkortad)

- Jag ar sa trott, magistern. Jag ar alltid sa trott.

Hon hade stannat kvar efter lektionen for att saga det, hon stod framfor honom och hennes sminkade ansikte1 var stelt av trotthet. Vad gor man med nan som ar trott? Vem handlagger trottheten, till vilken instans ska den trotte harivisas?2 Ytterst ar det naturligtvis rektor som slutgiltigt avgor ocksa trotthetsarenden,3 men forst maste arendena forberedas. Rektor maste fa ett fardigt material att ta stallning till, trottheten maste utredas innan den laggs pa rektors bord.4 Forst nar han fatt den tydligt beskriven och tolkad, forst nar den forsetts med en klar rekommendation kan han besluta. Naturligtvis i enlighet med rekommendationen.

- Ar du alltid trott? Pa alla lektioner? I alla amnen?

- Ja, sa hon, jamt, jamt.

- Jag har undrat ibland om du haft tandvark eller ont i magen. Men du ar alltsa bara trott. Du bor nog ga till skolskoterskan.5

Det var ju alltid en borjan. Skolskoterskan kunde kolla blodvardet, ta urinprov och mata blodtrycket.6 Sedan fick man val se, sannolikt rorde det sig om blodbrist.

En vecka senare kom hon tillbaka, som for att avlagga nagot slags rapport.7 Antagligen kande hon inte till att han genom att hanvisa henne till skolskoterskan8 hade befriat sig fran arendet, att han inte langre behovde befatta sig med det.

- Syster sa att det inte var nat fel. Allting sag ut att vara som det skulle,9 sa hon.

- Na, da ar det val ingenting att oroa sig for. Kanner du dig fortfarande lika trott?

- Ja, det ar precis likadant. Inte ett dugg battre.

- Sa du har svart att orka med saker och ting. Hur gar det for dig i gymnastik?

- Det gar bara bra. Jag har alltid varit ganska duktig i gymnastik. Det ar inte pa det sattet jag ar trott. Jag ar inte trott i kroppen, om magistern forstar vad jag menar.

Han kanske nagon gang borde ta fram sina gamla larobocker i utvecklingspsykologi10 och repetera de viktigaste begreppen. Han mindes att i nagon av bockerna fanns det ett schema over de olika stadierna, det var utforligt och beg-ripligt och tackte ett helt uppslag.11

- Det gar sakert over, ska du se. Det ar manga just i nian12 som tycker att allting ar forfarligt jobbigt och trostlost och besvarligt.

- Jag tycker bara allting kanns sa meningslost. Jag forstar aldrig riktigt varfor jag haller pa med saker och ting. Det ar som om det aldrig var nan mening med det som vi gor. Vad ar det for nytta med det? Vem ar det som ska tjana pa det som vi gor? Jag tycker aldrig att jag far gora nat som angar mig sjalv.

Hon uppfattade alltsa skolarbetet som meningslost. Men fortfarande maste hon nog i huvudsak betraktas som ett fall av oforklarlig trotthet. Skollakaren?

- Du bor nog ga tillbaka till skolskoterskan och be att hon ger dig tid hos skollakaren.13 Han har ju mojlighet att gora en litet noggrannare undersokning.

Det gick tre veckor. Det var pa varen och de flesta niorna var slaka och trotta av jakten efter gymnasieplatser;14 han hade mer eller mindre glomt just hennes speciella trotthet nar hon pa nytt kom till honom efter en lektion.

- Doktorn hittade heller inget fel pa mig. Han sa att jag var hur stark och frisk som helst. Jag fick en burk vitamintabletter bara.

- Na, har dom hjalpt? Kanner du dig piggare nu?

- Nej, ingenting har forandrats. Det kanns lika hopplost som forut.

- Det blir nog bra sa smaningom, ska du se. Det ar bara att vanta och se tiden an.

- Vad ska jag vanta pa da? Det finns val ingenting jag kan vanta pa.

Depression. Han hade last en artikel om depressioner for en tid sen, men han kom inte ihag nagra detaljer. Det kanske var nagot som hade med hennes hemmiljo att gora.15 Alkoholism i hemmet. Eller kanske nan karlekshistoria som hon hade svart att komma over.16

- Men kara Elisabet, du ar bara sexton ar och har massor med saker att se fram emot. Det maste du forsoka inse. Men om du fortfarande kanner det likadant tycker jag att du ska ta ett samtal med kuratorn.17 Till henne kan du ju ocksa ga pa lektionstid.18

En vecka senare sokte hon upp honom och berattade att kuratorn hade hanvisat henne till psykologen. Tydligen menade hon att han som klassforestandare borde hallas underrattad.19

Fran psykologen kom hon i borjan av maj.

- Han pratade bara. Egentligen forsokte han val mest att fa mej att prata. Det verkade nastan som orn han trodde att jag skulle kunna forklara alltihop sjalv. Men jag har ju ingenting att saga. Jag ar bara sa ohyggligt trott. Han undrade om jag kande mig frammande eller utanfor.20 Men det gor jag ju inte. Jag ar bara trott.

- Gav han dig inget rad eller forsokte behandla dig pa nat satt?21

- Ingenting. Han sa bara att det nog skulle ga bra till

sist.

Klassforestandaren blev en aning forvanad. Han hade trott att psykologen skulle bedoma hennes fall som intressant och alltsa lagga ner atskillig moda pa att reda ut det. Men det kunde ju tankas att han med sin valdiga rutin pa mycket kort tid gjort en fullstandig analys och funnit att hennes trotthet i grunden var en hogst banal historia.

- Nu ar ju terminen snart slut och det ar inte sa mycket

kvar att gora. Studierektor kanske kan ha nagot forslag att komma med.22 Ta ett samtal med honom!

Han tankte sig att studierektor kanske skulle kunna befria henne fran en del av undervisningen. Hon kunde ju slippa exempelvis ovningsamnena.23 Betygen var i huvudsak redan fardiga, enligt kollegerna hade hon klarat alla skrivningar utmarkt och den kunde ju inte spela nan storre roll om hon nu befriades fran en del av sin borda.

- Jag gor mitt basta for det ar enklast sa, sa hon till klassforestandaren. Jag orkar inte streta emot och darfor gor jag mitt basta.

Ocksa samtalet med studierektor kom hon och berattade om. Han hade bara viftat bort hennes trotthet,24 ignorerat den.

- Han trodde inte pa mig, sa hon, han struntade bara i vad jag sa. Trotta ar vi val allihop, hade han sagt, trotta och uttrakade och ledsna. Det ar ingenting att fasta sig vid. Det ar bara att traska vidare.25

Sa var terminen slut. An fanns i och for sig flera mojligheter kvar att prova. Tillsynslararen26 kunde fatt gora ett forsok, man kunde kanske angripit det som en ordningsfraga.27 Rektor kunde fatt hennes trotthet pa sitt skrivbord, obearbetad, utan rekommendationer, precis som den var. Och elevvardskonferensen28 kunde ha diskuterat fallet, de olika befattningshavarnas synpunkter kunde kanske ha blandats till ett resultat,29 en slutsats, om de hade kombinerats pa ett fornuftigt satt under rektors ledning.

Men eftersom terminen var slut provades inga fler utvagar.30 For ovrigt-kunde det ju mycket val forhalla sig sa att skolpsykologen i verkligheten redan hade insett var skon egentligen klamde.31 I sa fall fick man bara aldrig veta det, inte ens hon sjalv.

Hon lamnade alltsa skolan, forsedd med ett betyg och med sin trotthet i behall. Nar rektor delade ut betygen i aulan tittade klassforestandaren pa hennes trotta ansikte som var stelt av smink. Pa nagot satt kandes det otillfredsstallande. Men om man tankte efter var det val inte sarskilt egendomligt, sa kort tid som skolan hade fatt pa sig. Om hon hade kommit redan i attan hade det nog gatt battre, da hade man kunnat bereda henne plats i den gangse elevvarden.32 Da hade man kunnat uppratta en strategi for hennes fall, hon hade kunnat fa en planmassig behandling, utmynnande i en diagnos, en definition av hennes trotthet. Trotthet forresten, det var ju nagot sa svavande och obestamt, egentligen kunde det betyda nastan vad som helst. Hon anvande val just det

ordet bara darfor att hon inte hade nagot annat. Men om hon hade anmalt sin sa kallade trotthet ett ar tidigare hade hon sakert kunnat lamna skolan med en battre beskrivning av sina problem, ett tydligare ord for sina svarigheter.