Han var förvånad över att ingen tagit Gottfrieds stuga i besittning. Det var en rustik sak i liggande mörkbetsat timmer, med tegeltak och gröna fönsterkarmar, och med en liten solig veranda utanför ytterdörren. Det var dock uppenbart att underhållet av både stugan och tomten hade eftersatts en längre tid; färgen på dörr- och fönsterposter hade flagnat och det som borde ha varit en gräsmatta var meterhöga buskar. Att röja skulle fordra ett ordentligt dagsverke med en lie och röjsåg.

Mikael låste upp dörren och skruvade upp fönsterluckorna från insidan. Stommen tycktes vara en gammal lada på omkring 35 kvadratmeter. Insidan var brädfodrad och bestod av ett enda stort rum med breda fönster mot vattnet på vardera sidan om ytterdörren. Längst in i stugan ledde en trappa till ett öppet sovloft som täckte halva stugan. Under trappen fanns en liten nisch med ett gasolkök, en diskbänk och ett tvättskåp. Möblemanget var enkelt; på långsidan till vänster om dörren fanns en väggfast bänk, ett skamfilat skrivbord och en stringhylla i teak. Längre ned på samma sida fanns tre garderober. Till höger om dörren stod ett runt matbord med fem trästolar och en öppen spis mitt på kortväggen.

Stugan saknade elektricitet, istället fanns det flera fotogenlampor. I ett fönster stod en gammal transistorradio av märket Grundig. Antennen var avbruten. Mikael tryckte på on-knappen men batterierna fungerade inte.

Mikael gick upp för den smala trappan och såg sig omkring på sovloftet. Där fanns en dubbelsäng, en madrass utan sängkläder, ett nattduksbord och en byrå.

Mikael ägnade en stund åt att söka igenom stugan. Byrån var tom så när som på några handdukar och linnen med en vag doft av mögel. I garderoberna fanns några gamla arbetskläder, en overall, ett par gummistövlar, ett par slitna gymnastikskor och en fotogenkamin. I skrivbordslådorna låg skrivpapper, blyertspennor, ett tomt skissblock, en kortlek och några bokmärken. Köksskåpet innehöll matporslin, kaffekoppar, glas, stearinljus och några kvarlämnade paket med salt, tepåsar och liknande. I en låda i köksbordet fanns matbestick.

De enda lämningarna av intellektuell natur hittade han i stringhyllan ovanför skrivbordet. Mikael lyfte över en köksstol och ställde sig på den för att titta igenom hyllplanen. På den understa hyllan låg gamla nummer av Se, Rekordmagasinet, Tidsfördrivoch Lektyrfrån slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Där fanns Bild- journalenfrån 1965 och 1966, Mitt Livs Novelloch några serietidningar: 91:an, Fantomenoch Romans. Mikael öppnade ett nummer av Lektyrfrån 1964 och konstaterade att pinuppan såg tämligen oskuldsfull ut.

Där fanns ett femtiotal böcker. Ungefär hälften av dessa var pocketdeckare från Wahlströms Manhattanserie: Mickey Spillane med titlar som Vänta dig ingen nåd, med de klassiska omslagen av Bertil Hegland. Han hittade också ett halvdussin Kitty, några Femböckerav Enid Blyton och en Tvillingdeckarnaav Sivar Ahlrud — Tunnelbanemysteriet. Mikael log igenkännande. Tre böcker av Astrid Lindgren: Alla vi barn i Bullerbyn, Kalle Blomkvist och Rasmusoch Pippi Långstrump. Den översta hyllan innehöll en bok om kortvågsradio, två böcker om astronomi, en fågelbok, en bok med titeln Det onda imperietsom handlade om Sovjetunionen, en bok om det finska vinterkriget, Luthers katekes, Psalmboken samt Bibeln.

Mikael slog upp Bibeln och läste på insidan av pärmen: Harriet Vanger, 12/5 1963. Harriets konfirmationsbibel. Han ställde dystert tillbaka boken.

Alldeles bakom stugan fanns en kombinerad ved- och redskapsbod med lie, räfsa, hammare och en kartong med osorterade spikar, hyvlar, såg och andra verktyg. Utedasset låg tjugo meter in i skogen österut. Mikael snokade runt en stund och återvände därefter till stugan. Han plockade ut en stol och satte sig på verandan och hällde upp kaffe ur termosen. Han tände en cigarett och tittade ut över Hedestadsbukten genom ridån av sly.

Gottfrieds stuga var betydligt mer anspråkslös än vad han hade förväntat sig. Detta var alltså den plats dit Harriets och Martins pappa hade dragit sig tillbaka då äktenskapet med Isabella börjat gå i putten i slutet av 1950-talet. Här hade han bott och supit. Och därnere, någonstans vid bryggan, hade han drunknat med hög promillehalt i blodet. Tillvaron i stugan hade förmodligen varit angenäm på somrarna, men när temperaturen började krypa ned mot nollgradigt måste det ha varit råkallt och eländigt. Enligt vad Henrik berättat hade Gottfried fortsatt att sköta sitt jobb inom Vangerkoncernen — med avbrott för de perioder då han söp hejdlöst — ända fram till 1964. Att han hade kunnat bo i stugan mer eller mindre permanent och ändå dyka upp på jobbet nyrakad, tvättad och iförd slips och kavaj tydde trots allt på en viss personlig disciplin.

Men detta var också en plats där Harriet Vanger hade varit så ofta att det var ett av de första ställen man letade efter henne på. Henrik hade berättat att Harriet under det sista året ofta hade gått ut till stugan, uppenbarligen för att få vara i fred under helger eller lov. Den sista sommaren hade hon bott här i tre månader, även om hon kom in till byn varje dag. Här hade hon också haft sin väninna Anita Vanger, Cecilia Vangers syster, på besök i sex veckor.

Vad hade hon gjort härute i sin ensamhet? Tidningarna Mitt Livs Novelloch Romans, liksom ett antal Kitty-böcker, talade sitt tydliga språk. Kanske hade skissblocket tillhört henne. Men här fanns också hennes Bibel.

Hade hon velat vara i närheten av sin drunknade pappa — en sorgeperiod hon måste genomlida? Var förklaringen så enkel? Eller hade det att göra med hennes religiösa grubblerier? Stugan var karg och asketisk; låtsades hon att hon bodde i ett kloster?

Mikael följde stranden mot sydost, men terrängen var så fylld av skrevor och enbärsris att den var i det närmaste oframkomlig. Han gick tillbaka till stugan och en bit tillbaka på vägen mot Hedeby. Enligt kartan skulle en stig gå genom skogen till något som kallades Befästningen, och det tog honom tjugo minuter att hitta den igenvuxna avtagsvägen. Befästningen var kustförsvarets lämningar från andra världskriget; betongbunkrar med skyttevärn utspridda kring en kommandobyggnad. Allting var igenvuxet av snårskog.

Mikael gick längs stigen ned till ett båthus i en glänta vid havet. Intill båthuset hittade han vraket efter en Petterssonbåt. Han återvände till Befästningen och följde en stig fram till ett stängsel — han hade kommit upp till Östergården från baksidan.

Han följde den slingrande stigen genom skogen, delvis parallellt med åkern vid Östergården. Stigen var svårframkomlig och det fanns en del våtmark som han var tvungen att snirkla sig förbi. Slutligen kom han fram till en myr med en lada. Så vitt han kunde se upphörde stigen där, men han befann sig bara 100 meter från vägen till Östergården.

På andra sidan vägen låg Söderberget. Mikael tog sig upp för en brant lutning och fick klättra den sista biten. Söderberget slutade i en närmast lodrät klippa mot vattnet. Mikael följde ryggen tillbaka mot Hedeby. Han stannade ovanför stugbyn och njöt av utsikten över den gamla fiskehamnen och kyrkan och ned mot hans egen gäststuga. Han slog sig ned på en klipphäll och hällde upp en sista skvätt ljummet kaffe.

Han hade ingen aning om vad han gjorde i Hedeby, men han trivdes med utsikten.

Cecilia Vanger höll sig på avstånd och Mikael ville inte vara efterhängsen. Efter en vecka gick han i alla fall över till henne och knackade på. Hon släppte in honom och satte på kaffebryggaren.

”Du måste tycka att jag är väldigt fånig, en femtiosex år gammal respektabel lärarinna som beter sig som en tonårsflicka.”