Morell vidgade resonemangen. Kunde siffrorna betyda något annat? 1960-talets bilnummer innehöll länsbokstav och fem siffror — en återvändsgränd.
Kommissarien övergav därefter siffrorna och koncentrerade sig på namnen. Han gick så långt att han skaffade en lista över samtliga personer i Hedestad som hette Mari, Magda och Sara eller hade initialerna RL respektive RJ. Han fick därmed en förteckning på sammanlagt trehundrasju personer. Bland dessa fanns faktiskt hela tjugonio personer som hade någon form av anknytning till Harriet; en skolkamrat från nian hette till exempel Roland Jacobsson, RJ. De var dock bara ytligt bekanta och hade inte haft någon kontakt sedan Harriet börjat på gymnasiet. Och dessutom fanns ingen koppling till telefonnumret.
Telefonboksmysteriet förblev olöst.
Det fjärde mötet med advokat Bjurman var inte en av deras schemalagda träffar. Hon hade varit tvungen att ta kontakt med honom.
Andra veckan i februari omkom Lisbeth Salanders laptop i en olyckshändelse som var så onödig att hon kände frustrerad mordlystnad. Hon hade cyklat till ett möte på Milton Security och rullat in cykeln bakom en pelare i garaget. När hon ställt ned ryggsäcken på golvet för att komma åt cykellåset hade en mörkröd Saab backat ut. Hon stod med ryggen till och hörde knakandet i ryggsäcken. Bilföraren märkte ingenting och hade obekymrat försvunnit upp mot garageutfarten.
Ryggan innehöll hennes vita Apple iBook 600 med 25 Gb hårddisk och 420 Mb RAM, tillverkad i januari 2002 och försedd med en 14-tums bildskärm. Vid köptillfället hade den utgjort Apples state of the art. Lisbeth Salanders datorer var uppgraderade med de allra senaste och stundom mest dyrbara konfigurationerna — datautrustning var i stort sett den enda extravaganta posten på hennes utgiftskonto.
När hon öppnade ryggsäcken kunde hon konstatera att locket på datorn var knäckt. Hon pluggade in nätsladden och gjorde ett försök att starta datorn; den gav inte ens ifrån sig en dödsryckning. Hon tog resterna till Timmys MacJesus Shoppå Brännkyrkagatan, i förhoppning om att åtminstone något av hårddisken kunde räddas. Efter en kort stunds mekande hade Timmy skakat på huvudet.
”Sorry. Hoppet är ute”, konstaterade han. ”Du får ordna en fin begravning.”
Förlusten av datorn var deprimerande men inte någon katastrof. Lisbeth Salander hade kommit alldeles utmärkt överens med den under det år hon hade haft den. Hon hade backup på alla dokument och hon hade en äldre stationär Mac G3 hemma och dessutom en fem år gammal Toshiba PC laptop som hon kunde använda. Men — förbannat— hon behövde en snabb och modern burk.
Hon fastnade inte oväntat för det bästa tänkbara alternativet: den nylanserade Apple PowerBook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPC 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk. Den hade BlueTooth och inbyggd cd- och dvd-brännare.
Den hade framför allt laptopvärldens första 17-tums bildskärm med NVIDIA-grafik och en upplösning på 1440x900 pixel som chockerade PC-förespråkarna och utklassade allt annat på marknaden.
Det var de bärbara datorernas Rolls Royce i form av hårdvara, men det som verkligen triggade Lisbeth Salanders ha-begär var den enkla finessen att tangentbordet försetts med bakgrundsbelysning, så att hon kunde se bokstäverna på tangentbordet även om hon skulle befinna sig i kompakt mörker. Så enkelt. Varför hade ingen tänkt på det förr?
Det var kärlek vid första ögonkastet.
Den kostade 38 000 kr plus moms.
Detvar ett problem.
Hon lade i alla fall beställningen hos MacJesus, som hon brukade köpa alla sina datorprylar från och som därför gav en rimlig rabatt. Några dagar senare räknade Lisbeth Salander ihop utgifterna. Försäkringen på hennes förolyckade dator skulle täcka en bra bit av inköpet, men med självrisken och det högre priset på nyförvärvet var hon i alla fall drygt 18 000 kronor kort. I en kaffeburk hemma hade hon 10 000 kronor undanstoppade för att alltid ha lite kontanter tillgängliga, men det täckte inte hela beloppet. Hon sände onda tankar till advokat Bjurman, men bet i det sura äpplet och ringde sin förmyndare och förklarade att hon behövde pengar för en oväntad utgift. Bjurman svarade att han inte hade tid med henne under dagen. Salander replikerade att det skulle ta honom tjugo sekunder att skriva ut en check på 10 000 kr. Han förklarade att han inte kunde skriva ut pengar på så lösa boliner, men sedan gav han med sig och efter lite betänketid bokade han in henne för ett möte efter arbetstid, halv åtta på kvällen.
Mikael erkände att han inte hade kompetens nog att bedöma en brottsundersökning, men drog ändå slutsatsen att kriminalinspektör Morell hade varit exceptionellt samvetsgrann och lyft på stenar långt utöver vad tjänsten fordrade. När Mikael lade ifrån sig den formella polisutredningen dök Morell fortfarande upp som aktör i Henriks egna anteckningar; ett vänskapsband hade uppstått och Mikael undrade om Morell hade blivit lika besatt som industriledaren. Han drog dock slutsatsen att Morell knappast hade missat något. Svaret på gåtan Harriet Vanger skulle inte hittas i en i det närmaste perfekt polisundersökning. Alla tänkbara frågor hade redan ställts och alla ledtrådar hade följts upp, även de uppenbart befängda.
Han hade ännu inte läst hela utredningen, men ju längre fram i handlingen han kom desto mer obskyra blev de ledtrådar och tips som följdes upp. Han förväntade sig inte att hitta något hans föregångare hade missat och kände sig villrådig inför hur han själv skulle angripa problemet. Slutligen hade en övertygelse mognat fram: den enda rimliga framkomliga vägen för hans egen del var att försöka utröna de inblandade personernas psykologiska bevekelsegrunder.
Det mest uppenbara frågetecknet rörde Harriet själv. Vem var hon egentligen?
Från fönstret i sin stuga hade Mikael sett att lyset på övervåningen i Cecilia Vangers hus tändes vid femtiden på eftermiddagen. Han knackade på hennes dörr vid halv åtta, just då vinjetten för TV-nyheterna började. Hon öppnade iförd morgonrock och hade vått hår under en gul frottéhandduk. Mikael bad genast om ursäkt för att han störde och gjorde en ansats att backa, men hon vinkade in honom i köket. Hon satte på en kaffebryggare och försvann upp för trappan till övervåningen i några minuter. När hon kom ned igen hade hon satt på sig jeans och en rutig flanellskjorta.
”Jag började tro att du inte skulle våga hälsa på.”
”Jag borde ha ringt först, men jag såg att det lyste och fick en impuls.”
”Jag har sett att det lyser hela nätterna hos dig. Och du är ofta ute och promenerar efter midnatt. Nattuggla?”
Mikael ryckte på axlarna. ”Det har blivit så.” Han tittade på några skolböcker som låg staplade på kanten av köksbordet. ”Du undervisar fortfarande, rektorn?”
”Nej, som rektor hinner jag inte. Men jag har varit lärare i historia, religion och samhällskunskap. Och jag har några år kvar.”
”Kvar?”
Hon log. ”Jag är femtiosex år gammal. Snart pensionär.”
”Du ser inte ut att vara över femtio, snarare i fyrtioårsåldern.”
”Smicker, smicker. Hur gammal är du?”
”Fyrtio plus”, log Mikael.
”Och alldeles nyss var du tjugo. Vad snabbt det går. Livet alltså.”
Cecilia Vanger hällde upp kaffe och frågade om Mikael var hungrig. Han sa att han redan hade ätit; vilket var en sanning med modifikation. Han slarvade med maten och satte i sig smörgåsar istället. Men han var inte hungrig.
”Så varför kom du över? Är det dags att ställa de där frågorna?”
”Ärligt talat… jag kom inte över för att ställa frågor. Jag tror att jag bara ville hälsa på.”
Cecilia Vanger log plötsligt.
”Du är dömd till fängelse, du flyttar till Hedeby, plöjer materialet i Henriks favorithobby, sover inte på nätterna, går långa nattpromenader när det är svinkallt… har jag missat något?”