”Jag trodde att du hade dragit”, sa Mikael.

”Jag vände i Uppsala.”

”En ordentlig dagstur.”

”Jag har ont i ändan.”

”Varför vände du?”

Hon svarade inte. Mikael insisterade inte och väntade ut henne medan de drack kaffe. Efter tio minuter bröt hon tystnaden.

”Jag gillar ditt sällskap”, erkände hon motvilligt.

Det var ord hon aldrig tidigare tagit i sin mun.

”Det var… intressant att jobba ihop med dig i det här fallet.”

”Jag har gillat att jobba ihop med dig också”, sa Mikael.

”Hmm.”

”Faktum är att jag aldrig någonsin har jobbat ihop med en så förbaskat bra researcher. Okej, jag vet att du är en jävla hacker och umgås i suspekta kretsar där du tydligen kan lyfta luren och ordna en illegal telefonavlyssning i London på 24 timmar, men du får verkligen fram resultat.”

Hon tittade på honom för första gången sedan hon satt sig vid bordet. Han kände till så många av hennes hemligheter. Hur hade det gått till?

”Det bara är så. Jag kan datorer. Jag har aldrig haft problem med att läsa en text och begripa exakt vad som står där.”

”Ditt fotografiska minne”, sa han stillsamt.

”Jag antar det. Jag begriper helt enkelt hur det fungerar. Det är inte bara datorer och telefonnät utan motorn i min hoj och TV-apparater och dammsugare och kemiska processer och astrofysiska formler. Jag är en knäppskalle. Ett freak.”

Mikael rynkade ögonbrynen. Han satt tyst en lång stund.

Aspbergers syndrom, tänkte han. Eller något sådant. En talang att se mönster och förstå abstrakta resonemang där andra bara ser brus.

Lisbeth stirrade ned i bordet.

”De flesta människor skulle ge åtskilligt för att ha en sådan gåva.”

”Jag vill inte prata om det.”

”Okej, vi släpper det. Varför kom du tillbaka?”

”Jag vet inte. Det var kanske ett misstag.”

Han tittade forskande på henne.

”Lisbeth, kan du definiera ordet vänskap för mig?”

”Att man tycker om någon.”

”Jo, men vad är det som gör att man tycker om någon?”

Hon ryckte på axlarna.

”Vänskap — min definition — bygger på två saker”, sa han plötsligt. ”Respekt och förtroende. Båda faktorerna måste finnas med. Och det måste vara ömsesidigt. Man kan ha respekt för någon, men har man inget förtroende så vittrar vänskapen sönder.”

Hon var fortfarande tyst.

”Jag har förstått att du inte vill diskutera dig själv med mig, men någon gång måste du bestämma dig för om du har förtroende för mig eller inte. Jag vill att vi ska vara vänner, men jag kan inte vara det på egen hand.”

”Jag gillar att ha sex med dig.”

”Sex har inget med vänskap att göra. Visst kan vänner ha sex, men Lisbeth, om jag måste välja mellan sex och vänskap när det gäller dig så är det ingen tvekan om vad jag väljer.”

”Jag förstår inte. Vill du ha sex med mig eller inte?”

Mikael bet sig i läppen. Till sist suckade han.

”Man ska inte ha sex med folk man jobbar ihop med”, muttrade han. ”Det leder bara till strul.”

”Har jag missat något eller är det inte så att du och Erika Berger knullar så fort ni har tillfälle? Hon är dessutom gift.”

Mikael satt tyst en stund.

”Jag och Erika… har en historia som startade långt innan vi började jobba ihop. Att hon är gift angår inte dig.”

”Jaså, helt plötsligt är det du som inte vill prata om dig själv. Var inte vänskap en fråga om förtroende?”

”Jo, men det jag menar är att jag inte diskuterar en vän bakom hennes rygg. Då skulle jag bryta hennes förtroende. Jag skulle inte diskutera dig med Erika bakom din rygg heller.”

Lisbeth Salander begrundade hans ord. Det hade blivit ett krångligt samtal. Hon gillade inte krångliga samtal.

”Jag gillar att ha sex med dig”, sa hon igen.

”Och jag med dig… men jag är fortfarande gammal nog att kunna vara din pappa.”

”Jag skiter väl i din ålder.”

”Du kan inte skita i vår åldersskillnad. Den är inte ett bra utgångsläge för ett varaktigt förhållande.”

”Vem sa någonting om varaktigt?” sa Lisbeth. ”Vi har just avslutat ett fall där män med jävligt sned sexualitet spelat en framträdande roll. Om jag fick bestämma skulle sådana män utrotas, varenda en.”

”Du kompromissar i alla fall inte.”

”Nej”, sa hon och log sitt sneda icke-leende. ”Men du är faktiskt inte en sådan.”

Hon reste sig.

”Nu går jag in och duschar och sedan tänker jag lägga mig naken i din säng. Om du tycker att du är för gammal får du väl gå och lägga dig i tältsängen istället.”

Mikael tittade efter henne. Vilka hang-ups Lisbeth Salander än hade så var blygsel i alla fall inte en av dem. Han lyckades alltid förlora alla diskussioner med henne. Efter en stund plockade han ihop kaffekopparna och gick in i sovrummet.

De klev upp vid tiotiden, duschade tillsammans och åt frukost ute i trädgården. Vid elva ringde Dirch Frode och sa att begravningen skulle äga rum klockan två på eftermiddagen och frågade om de tänkte närvara.

”Jag skulle inte tro det”, sa Mikael.

Dirch Frode bad att få komma över vid sextiden för ett samtal. Mikael sa att det skulle gå bra.

Han ägnade några timmar åt att sortera ned papper i flyttkartongerna och bära över dem till Henriks arbetsrum. Till sist återstod bara hans egna anteckningsböcker och de två pärmarna om affären Hans-Erik Wennerström som han inte hade öppnat på ett halvår. Han suckade och stoppade ned dem i sin väska.

Dirch Frode var försenad och kom inte över förrän vid åttatiden. Han hade fortfarande begravningskostymen på sig och såg härjad ut då han slog sig ned i kökssoffan och tacksamt tog emot en kopp kaffe som Lisbeth serverade. Hon satte sig vid sidobordet och ägnade sig åt sin dator medan Mikael frågade hur Harriets återuppståndelse hade mottagits av släkten.

”Man kan säga att det överskuggade Martins frånfälle. Nu har media fått nys om henne också.”

”Och hur förklarar ni situationen?”

”Harriet har pratat med en journalist på Kuriren. Hennes story är att hon rymde hemifrån för att hon inte kom överens med sin familj, men att hon uppenbarligen har klarat sig bra här i världen eftersom hon leder ett företag med lika stor omsättning som Vangerkoncernen.”

Mikael visslade.

”Jag förstod att det låg pengar i australiensiska får, men jag visste inte att ranchen gick så bra.”

”Hennes ranch går alldeles utmärkt, men det är inte den enda inkomstkällan. Cochranföretagen ägnar sig åt gruvbrytning, opaler, tillverkningsindustri, transporter, elektronik och en massa annat också.”

”Hoppsan. Och vad händer nu?”

”Jag vet ärligt talat inte. Folk har dykt upp hela dagen och familjen samlas för första gången på många år. Det är från både Fredrik Vangers och Johan Vangers sida och det har dykt upp många från den yngre generationen — de som är i tjugoårsåldern och uppåt. Det finns väl ett fyrtiotal Vangers i Hedestad i kväll och hälften sitter på sjukhuset och tröttar ut Henrik och den andra hälften sitter på Stora hotellet och pratar med Harriet.”

”Harriet är den stora sensationen. Hur många känner till det här med Martin?”

”Än så länge är det bara jag, Henrik och Harriet. Vi har haft ett långt enskilt samtal. Det här med Martin och… hans perversioner överskuggar det mesta för oss just nu. Det har skapat en kolossal kris för koncernen.”

”Jag förstår det.”

”Det finns ingen naturlig arvtagare, men Harriet kommer att stanna i Hedestad en tid. Vi måste bland annat reda ut vem som äger vad och hur arvskiften ska fördelas och sådant. Hon har ju faktiskt en arvslott som skulle ha varit rätt stor om hon hade funnits här hela tiden. Det är en mardröm.”

Mikael skrattade. Dirch Frode skrattade inte.

”Isabella har klappat ihop. Hon är inlagd på sjukhuset. Harriet vägrar besöka henne.”

”Jag förstår henne.”

”Däremot kommer Anita över från London. Vi sammankallar till ett familjeråd nästa vecka. Det blir första gången på tjugofem år som hon deltar.”