”Nej”, svarade hon med sådan hetta i rösten att Mikael förvånat öppnade ögonen och tittade på henne. ”Om du ringer polisen så drar jag. Jag vill inte ha någonting med dem att göra. Martin Vanger är död. Han dog i en bilolycka. Han var ensam i bilen. Det finns vittnen. Låt polisen eller någon annan upptäcka den där jävla tortyrhålan. Du och jag är precis lika okunniga om dess existens som alla andra här i byn.”

”Varför?”

Hon ignorerade honom och masserade hans ömmande lår.

”Lisbeth, vi kan inte bara…”

”Om du tjatar så släpar jag tillbaka dig till Martins håla och kedjar fast dig igen.”

Medan hon pratade somnade Mikael, lika plötsligt som om han hade svimmat.

KAPITEL 25: Lördag 12 juli — Måndag 14 juli

Mikael vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och krafsade runt halsen för att få bort strypsnaran. Lisbeth gick in till honom och grep tag i hans händer och höll honom stilla. Han öppnade ögonen och tittade ofokuserat på henne.

”Jag visste inte att du spelade golf”, mumlade han och slöt ögonen igen. Hon satt kvar hos honom i ett par minuter tills hon var säker på att han hade somnat om. Medan Mikael sovit hade Lisbeth återvänt till Martin Vangers källare för att undersöka brottsplatsen. Förutom tortyrredskapen hade hon hittat en stor samling våldspornografiska tidningar och en mängd polaroidbilder inklistrade i album.

Det hade inte funnits någon dagbok. Däremot hade hon hittat två A4-pärmar med passfoton och handskrivna anteckningar om kvinnor. Hon hade plockat med sig pärmarna i en nylonbag, tillsammans med Martin Vangers Dell PC laptop som hon hittat på hallbordet på övervåningen. När Mikael hade somnat om fortsatte Lisbeth genomgången av Martin Vangers dator och pärmar. Klockan var efter sex på morgonen när hon släckte ned datorn. Hon tände en cigarett och bet sig eftertänksamt i underläppen.

Tillsammans med Mikael Blomkvist hade hon tagit upp jakten på vad de trodde var en historisk seriemördare. De hade hittat något helt annat. Hon kunde knappt föreställa sig de fasor som måste ha utspelat sig i Martin Vangers källare, mitt i den välordnade idyllen.

Hon försökte förstå.

Martin Vanger hade dödat kvinnor sedan 1960-talet, de senaste femton åren med en periodicitet av ungefär ett eller två offer per år. Dödandet hade varit så diskret och välorganiserat att ingen ens hade insett att en seriemördare var aktiv. Hur var det möjligt?

Pärmarna gav delvis svaret på frågan.

Hans offer var anonyma kvinnor, ofta relativt nyanlända invandrarflickor som saknade vänner och sociala kontakter i Sverige. Där fanns även prostituerade och socialt utsatta kvinnor med missbruk eller andra problem i bakgrunden.

Från sina egna studier i sexualsadismens psykologi hade Lisbeth Salander lärt sig att den sortens mördare gärna samlade på sig souvenirer från sina offer. Sådana souvenirer fungerade som minnen som mördaren kunde använda för att återskapa en del av den njutning han upplevt. Martin Vanger hade utvecklat denna egenhet genom att föra en dödsbok. Han hade noga katalogiserat och betygsatt sina offer. Han hade kommenterat och beskrivit deras lidanden. Han hade dokumenterat sitt mördande med videofilmer och fotografier.

Våldet och dödandet var målsättningen, men Lisbeth drog slutsatsen att det i själva verket var jakten som var Martin Vangers huvudsakliga intresse. I sin laptop hade han skapat en databas med register över hundratals kvinnor. Där fanns anställda inom Vangerkoncernen, servitriser på restauranger han brukade besöka, receptionister på hotell, personal på Försäkringskassan, sekreterare hos affärsbekanta och mängder av andra kvinnor. Det tycktes som om Martin Vanger registrerade och kartlade i stort sett varje kvinna han kom i kontakt med.

Martin Vanger hade bara mördat en bråkdel av dessa kvinnor, men alla kvinnor i hans närhet var potentiella offer som han bokförde och granskade. Kartläggningen hade karaktären av passionerad hobbyverksamhet, som han måste ha ägnat oräkneliga timmar åt.

Är hon gift eller ensamstående? Har hon barn och familj? Var arbetar hon? Var bor hon? Vilken bil kör hon? Vad har hon för utbildning? Hårfärg? Hudfärg? Kroppsform?

Lisbeth drog slutsatsen att insamlandet av personuppgifter om potentiella offer måste ha varit ett betydande inslag i Martin Vangers sexuella fantasier. Han var i första hand en stalker och i andra hand en mördare.

När Lisbeth hade läst färdigt upptäckte hon ett litet kuvert i en av pärmarna. Hon pillrade ut två tummade och bleknade polaroidbilder. På den första bilden satt en mörkhårig flicka vid ett bord. Flickan hade mörka byxor och bar överkropp med små toppiga bröst. Hon vände ansiktet bort från kameran och var på väg att höja en arm som avvärjande skydd, ungefär som om fotografen plötsligt hade överraskat henne med att lyfta kameran. På den andra bilden var hon även naken på underkroppen. Hon låg på mage på en säng med blått överkast. Ansiktet var fortfarande vänt bort från kameran.

Lisbeth stoppade kuvertet med bilderna i fickan på sin jacka. Därefter bar hon bort pärmarna till järnspisen och repade eld på en tändsticka. När hon eldat färdigt rörde hon om i askan. Det ösregnade fortfarande då hon gick en kort promenad och diskret dumpade Martin Vangers laptop i vattnet under bron.

När Dirch Frode ryckte upp dörren klockan halv åtta på morgonen satt Lisbeth vid köksbordet och rökte en cigarett och drack kaffe. Frode var askgrå i ansiktet och såg ut som om han hade fått ett brutalt uppvaknande.

”Var är Mikael?” frågade han.

”Han sover fortfarande.”

Dirch Frode slog sig ned på en köksstol. Lisbeth hällde upp kaffe och sköt över en kopp till honom.

”Martin… Jag fick just veta att Martin körde ihjäl sig i natt.”

”Trist”, sa Lisbeth Salander och tog en klunk kaffe.

Dirch Frode höjde blicken. Först stirrade han oförstående på henne. Sedan vidgades hans ögon.

”Vad…?”

”Han krockade. Så förargligt.”

”Vet du vad som hände?”

”Han styrde bilen rakt in i fronten på en lastbil. Han begick självmord. Pressen, stressen och ett vacklande finansimperium blev för mycket för honom. Åtminstone är det vad jag misstänker kommer att stå på löpsedlarna.”

Dirch Frode såg ut som om han skulle få en hjärnblödning. Han reste sig hastigt och gick till sovrummet och öppnade dörren.

”Låt honom sova”, sa Lisbeth skarpt.

Frode tittade på den sovande figuren. Han såg blåmärken i ansiktet och blodutgjutningar på överkroppen. Sedan såg han det flammande strecket där strypsnaran hade suttit. Lisbeth rörde vid hans arm och drog igen dörren. Frode backade tillbaka och sjönk långsamt ned i kökssoffan.

Lisbeth Salander berättade kortfattat vad som hade hänt under natten. Hon gav en utförlig beskrivning av hur Martin Vangers skräckkammare sett ut och hur hon hade hittat Mikael i en strypsnara, med verkställande direktören för Vangerkoncernen stående framför honom. Hon berättade vad hon hade hittat i koncernens arkiv under gårdagen och hur hon länkade Martins pappa till åtminstone sju kvinnomord.

Dirch Frode avbröt henne inte en enda gång. När hon slutade tala satt han stum i flera minuter innan han häftigt andades ut och långsamt skakade på huvudet.

”Vad ska vi ta oss till?”

”Det är inte mitt problem”, svarade Lisbeth med uttryckslös röst.

”Men…”

”Som jag ser det har jag aldrig satt min fot i Hedestad.”

”Jag förstår inte.”

”Jag vill under inga omständigheter förekomma i någon polisrapport. Jag existerar inte i det här sammanhanget. Om mitt namn nämns i samband med den här historien så kommer jag att förneka att jag har varit här och jag kommer inte att besvara en enda fråga.”

Dirch Frode såg forskande på henne.

”Jag förstår inte.”

”Du behöver inte förstå.”