'Det var märkligt att göra detta,' sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. 'Kan du nu också säga mig hur det står till med den trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?' – 'Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,' sade västgöten. 'Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så där mager och tröstlösa?' – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'i mina dar växte det präktig skog på dem. Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett långt ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu för tiden finns någon, som kan rycka omkull så mycken skog på en gång?' – 'Det är mer, än jag törs svara på,' sade västgöten. 'Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området. Det räknar jag också som en manlig gärning.'

'Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?' sade jätten. ' 'Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?' frågade västgöten. – 'Ånej, inte just det,' sade jätten, 'men jag minns, att nät vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.' – 'Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,' sade västgöten, 'men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig bärgning i en så utfattig trakt än att vara med om att fördärva den.'

'Nu vet jag bara en sak till att fråga om,' sade jätten. 'Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Göta älv faller ut i havet?' – 'Har ni haft er hand i spelet där också?' frågade sjömannen. – 'Inte just det,' sade jätten, 'men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar in i skärgården. Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?' – 'Det ska jag låta vara osagt,' svarade sjömannen, 'men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.' Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta staden i Norden.

Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen. 'Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,' sade han, 'och jag skulle gärna vilja vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.' När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig. Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om. 'Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,' sade han. 'Vi ska låte ringa för er i alla kyrkklockor.' – 'Jaså, det finns kyrkklockor kvar i Västergötland,' sade jätten och lät tvehågsen. 'Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Varnhem?' – 'Nej, de finns allt kvar, och de har fått många systrar sedan er tid. Nu finns det inte något ställe i Västergötland, där man inte hör kyrkklockor.' – 'Då får jag väl allt bli kvar, där jag är,' sade jätten, 'för det var för de där klockornas skull, som jag flyttade hemifrån.'

Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen. 'Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,' sade han. 'I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet. Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den tjänsten av er, att ni går till den bästa man, som finns i Västergötland, så snart som ni har kommit hem, och ger honom den här ringen. Hälsa honom från mig, och säg honom, att om han vill bära den på sitt finger, så ska han bli mycket förmer, än han nu är!'

Så snart som sjömännen var hemkomna, gick de till den bästa mannen i Västergötland och lämnade honom ringen. Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger. I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård. Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det. Den sköt skott och sände ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hårdnade. Trädet fick nya blad och fällde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund så stort, att ingen hade sett en väldigare ek. Men knappt var den fullväxt, förrän den med samma hast började vissna, grenarna föll, stammen blev ihålig, och trädet multnade ner, så att snart ingenting mer fanns kvar av det än en rotstubbe.

Så tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort. Denna jättegåvan är sådan, att den skulle ge en man stora krafter och göra honom på kort tid utmärktare än alla andra,' sade han. 'Men den skulle komma honom att förta sig, så att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen må hitta den, för den är inte hitsänd i någon god avsikt.'

Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad. Alltid då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det är den som tvingar honom att arbeta så, att han sliter ut sig i förtid och måste lämna sitt verk ofullbordat."

Sången

Lärarinnan hade gått med raska steg, medan hon berättade, och när hon hade slutat, märkte hon, att hon nästan var framme. Hon såg redan stora uthusbyggnaderna, som lågo skuggade av vackra träd, liksom allt annat här på gården. Och innan hon hade gått förbi dem, skymtade redan slottet fram högt uppe på sin terrass.

Ända hittills hade hon varit glad åt sitt förslag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika henne. Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra! Det var väl ingen, som frågade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta åt henne, därför att hon kom rusande så där i sena kvällen med sina skolbarn? Inte förmådde de och hon sjunga så vackert, att någon kunde sätta värde på det.

Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av vägen och gick uppför den. Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död. Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon skulle vända.

När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg blänkande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld. Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något där att göra. "Kom mig inte nära!" tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne. "Inte kan du väl tro, att du och dina skolbarn kan göra någon glädje åt den, som är van att bo på ett sådant här ställe."

För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över henne, berättade då lärarinnan för skolbarnen just denna samma om den gamle och den unge herrn, som hon själv hade fått höra, när hon hade gått igenom slöjdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var skänkt till slöjdseminariet. Det var skänkt för att lärare och lärarinnor skulle få leva en lycklig tid på den vackra gården och sedan föra kunskaper och glädje med sig därifrån till sina skolbarn. Men här, där en sådan gåva hade blivit given till en skola, här hade de väl visat, att de satte värde på skolfolk. De hade lagt i dagen, att de höllo de svenska barnens uppfostran för viktigare än allt annat. Just här borde hon aldrig kunna känna sig försagd.