Изменить стиль страницы

Den kristna dagvisan

Den signade dag, som vi nu här se
av himmelen till oss nedkomma,
han blive oss säll, han låte sig te
oss allom till glädje och fromma.
Ja, Herren, den högste, oss alla i dag
för synder och sorger bevare.
Men såsom en fågel mot himmelens höjd
sig lyfter på lediga vingar,
han lovar sin gud, är glad och förnöjd,
när han över jorden sig svingar,
så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd
till himlen med lovsång och böner.
Ack, låtom oss lova och bedja vår Gud,
när stunderna växla och skrida,
så skola vi stärkas att hålla hans bud
och vaka och tåligen lida.
Ja, låtom oss verka med allvar och flit,
så länge oss dagen förunnas.
sv. Ps. 424: 1, 5, 6

Sveriges karta

Jag ser från skolans dar en bild,
av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i prima,
en karta, klistrad upp på lärft,
utav den svenska jord vi ärvt,
vårt land från fordomtima.
Där låg det mellan fjäll och sjö
på Skandinaviens halva ö,
som, när den sågs från sidan,
för vår primanska fantasi
ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.
På kartan stirrade vi små,
och tanken hisnade att gå
den ändlöst långa vägen
från Ystad uppåt Torneå, –
den nötte man ut järnskor på
som i den gamla sägen.
Än tänker jag mig var provins
i samma färger, som jag minns
från kartans bjärta gränser:
ett Skåne gult som skördefält,
ett Sörmland grönt som björkens tält,
då Värmland stålblått glänser.
Längst upp i norr ett blodrött snitt;
där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände
till Sveas bygd med berg och slätt,
små städer liksom smultron tätt
och strömmar utan ände.
De runno här, de flöto där,
och det var vånda och besvär
att hålla ihop dem alla;
i klassens mummel, läxors sus
jag hörde deras fjärran brus
för mina öron svalla.
Ur minnet gledo namnen hän
så snabbt som några timmerträn
på Västerbottens älver,
och barnatårars salta tåg
förente sig med varje våg,
som genom Norrland välver.
Men liksom Engelbrekt med mod
från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände.
Erövringen var lång och svår,
men nu var fosterjorden vår,
nu, då dess drag vi kände. –
Där förr vi sutto, du och jag,
ett släkte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den, som hos oss var främst i led,
bland denna ungdom sjönke ned
kanhända till den siste.
Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet.
De läsa på det svarta nät,
som korsar älvens blåa fjät
och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
i flodsystemets dova brus
på kartan in sig mängder.
Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
var kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker?
Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.
Du hulda fe, du barnens vän,
i boken bräddar måla än
din bildvärld för de unga!
Åt hemmets skog och fjäll och älv,
åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!
Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall ägna glad en gång
sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara!
Carl Snoilsky

I. Pojken

Tomten

Söndag 20 mars

Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarn på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. "Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det," sade han för sig själv.

Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han och vände sig mot honom. "Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och mig," sade han, "så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan hemma. Vill du lova, att du gör det?" "Ja," sade pojken, "det kan jag väl göra." Och han tänkte förstås, att inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.