Allt detta hörde vandraren med växande vrede, och när jättekvinnan hade talat ut, grep han efter en hammare, som han bar i bältet. Men innan han ännu hade hunnit lyfta den, var kvinnan försvunnen, och där jättegården hade legat, syntes ingenting annat än en grå bergvägg. Men vad som fanns kvar, det var de mäktiga floder och sjöar, som han hade gjort plats för på bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade söndersmulat. Kvar voro också de härliga fjällen, som ge Jämtland dess skönhet, och som åt alla, som gästa dem, skänkte styrka, sundhet, glädje, mod, levnadslust, så att ingen av Asa-Tors bragder synes förnämligare än den, som han utförde, när han kastade ut fjällmassorna, allt ifrån Frostviksfjällen i norr till Helagsfjället i söder, allt ifrån Oviksfjällen strax bortom Storsjön ända till Sylarna vid riksgränsen.

XLVII. Sägner från Härjedalen

Pojken blev orolig, därför att turisterna stannade så länge i utsiktstornet. Mårten gåskarl kunde inte komma och hämta honom medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgässen hade brått att fortsätta resan. Mittunder berättelsen hade han tyckt sig höra gåskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgässen skulle ha flugit bort. Men han hade inte vågat sig fram till balustraden för att ta reda på hur saken förhöll sig.

När turisterna äntligen voro gångna och pojken kunde krypa fram ur sitt gömställe, såg han inga vildgäss nere på marken, och ingen Mårten gåskarl kom och hämtade honom. Han ropade: "Var är du? Här är jag," så högt han förmådde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett ögonblick, att de hade övergivit honom, men han var rädd, att de hade råkat ut för en olycka och undrade hur han skulle bära sig åt för att ta reda på dem, då Bataki, korpen slog ner bredvid honom.

Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att hälsa Bataki med ett så glatt välkommen, som han nu gjorde. "Kära Bataki," sade han. "var det var väl, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Mårten gåskarl och vildgäss." – "Jag kommer just med hälsningar från dem," svarade korpen. "Akka märkte, att en jägare strövade omkring här på berget, och därför tordes hon inte stanna och vänta på dig, utan har rest i förväg. Sätt dig nu opp på min rygg, så ska du vara hos dina vänner om en liten stund!"

Pojken satte sig med all hast till rätta på korpryggen, och Bataki skulle nog snart ha hunnit upp vildgässen, om inte dimman hade hindrat honom. Men det var, som om morgonsolen skulle ha väckt den till liv på nytt. Små lätta dunstslöjor höjde sig på en gång ur sjön, ur åkrarna och ur skogen. De tätnade och bredde ut sig med förunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, böljande dimmor.

Bataki flög ovanför dimman i klar luft och strålande solsken, men vildgässen måtte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omöjligt att få syn på dem. Pojken och korpen skreko och ropade, men de fingo inte något svar. "Det här var då en riktig otur," sade Bataki till sist. "Men vi vet ju, att de far mot söder, och så snart det blir klart, ska jag nog skaffa reda på dem.

Pojken var allt bedrövad över att ha blivit skild från Mårten gåskarl just nu, när de befunno sig på resa och den stora vite kunde råka ut för alla möjliga faror. Men när han hade suttit och ängslats ett par timmar, sade han till sig själv, att ännu hade ju ingen olycka skett, och då var det inte värt att förlora sitt goda humör.

Just i detsamma hörde han en tupp gala nere på jorden, och genast lutade han sig över korpryggen och ropade: "Vad heter landet, som jag far fram över? Vad heter landet, som jag far fram över?" – "Det heter Härjedalen, Härjedalen, Härjedalen," gol tuppen. – "Hur ser det ut nere hos er?" frågade pojken. – "Fjäll i väster, skog i öster, bred ådal genom hela landet," svarade tuppen. – "Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig," ropade pojken.

När han rest ännu en stund, hörde han en kråka kraxa nere i dimman. "Var finns det för människor i det här landet?" ropade han. – "Präktigt och bra bondfolk," svarade kråkan, "präktigt och bra bondfolk." – "Vad har de för sig?" frågade pojken. "Vad har de för sig? – "De sköter boskap och hugger skog," kraxade kråkan. – "Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig," ropade pojken.

Ett stycke längre fram hörde han, att en människa trallade och sjöng nere i dimman. "Finns det någon stor stad i det här landet?" frågade pojken. – "Vad... Vad... vem är det, som ropar?" genmälde människan. – "Finns det någon stad i det här landskapet?" upprepade pojken. – "Jag vill veta vem det är, som ropar," skrek människan. – "Jag kunde väl tro, att jag inte skulle få något besked, när jag frågade en människa," ropade pojken.

Det dröjde inte länge efter detta, förrän dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken såg nu, att Bataki flög fram över en bred floddal. Det var grant landskap med höga fjäll här som i Jämtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanför bergen. Det var långt mellan byarna, och åkrarna voro små. Bataki följde floden mot söder, ända tills de kommo i närheten av en by. Där slog han ner på en stubbåker och lät pojken stiga av.

"På den här marken har det vuxit korn i sommar," sade Bataki. "Se efter om du inte kan finna något ätbart!" Pojken lydde rådet, och det dröjde inte länge, förrän han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och åt, började Bataki språka med honom.

"Ser du det där stora, granna fjället, som reser sig rätt i söder?" frågade han. – "Ja, nog ser jag det alltid," svarade pojken. – "Det heter Sonfjället," fortfor korpen, "Och du kan tro, att det har funnits gott om vargar där förr i tiden." – "Det var nog en god tillflyktsort för dem," medgav pojken. – "Människorna, som bodde härnere i ådalen, hade det allt svårt med dem många gånger," sade Bataki. – "Kanske du kommer ihåg någon bra varghistoria, som du kunde berätta mig?" sade pojken.

"Jag har hört, att för länge i världen sedan skulle vargarna ifrån Sonfjället ha överfallit en karl, som var ute för att sälja laggkärl," sade Bataki. "Han var från Hede, en by, som ligger här i ådalen några mil högre opp, än vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter honom, när han for på Ljusnans is. Det var väl en nie, tie stycken, och Hedebon hade ingen bra häst, så att han hade inte mycket hopp om att komma undan.

Men när karlen hörde vargarna tjuta och såg vilken stor skara det var, som han hade efter sig, förlorade han all besinning och tänkte inte en gång på att han borde kasta byttor och såar och kar ner från lasset för att lätta det. Han bara piskade på hästen, och den gjorde så god fart det någonsin kunde, men karlen märkte snart, att vargarna vann på den. Stränderna var ödsliga, och han hade ett par mil till närmaste gård. Han väntade inte annat, än att hans sista stund var kommen, och kände, att han blev stel av skräck.

Medan han satt så där förlamad, fick han se, att något rörde sig mellan granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Och när han såg vem det var, som gick där, tyckte han, att skräcken, som låg över honom, blev mångdubbelt större, än den hade varit förut.

Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jämt stryka omkring på vägar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, så att han kunde känna igen henne på långt håll.

Gumman vandrade rätt emot vargarna. Det måtte ha varit så, att släden skymde bort dem för henne, och Hedebon förstod strax, att om han körde förbi utan att varna henne, skulle hon falla rätt i gapet på vilddjuren, och medan de slete sönder henne, kunde han själv hinna undan.

Hon gick långsamt, lutad över en käpp. Det var tydligt, att hon var förlorad, om han inte hjälpte henne. Men också om han stannade och läte henne stiga opp på slädbottnen, var det inte sagt, att hon skulle bli räddad fördenskull. Tog han opp henne i släden, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att både han och hon och hästen skulle bli dödade. Han undrade om det inte var rättast att uppoffra ett liv för att kunna rädda två andra.