–Ja, bara du nu snart kan komma hem med det! sade Gertrud.

–Jag ska säga dig, svarade Gabriel, att jag inte är så lugn nu, som när jag kom. Nu då jag har vattnet, så är jag rädd att förlora det. Och när jag går mot porten, blir jag än mer ängslig, för jag tycker mig höra rop och skrik.

–Ack, vad kan det nu vara i vägen? frågade Gertrud, och Gabriel såg, att hon blev blek av ängslan. Men Gabriel tyckte nu, att han måste göra slut på saken och han utbrast:

–Vad som är i vägen? Jo, det ska jag säga dig. Hela Jerusalem är det, som kommer emot mig.

Han drog andan ett ögonblick liksom för att uttrycka sin häpnad och förskräckelse.

–Ja, de har rest sig opp, alla de där, som låg och vilade på stenhällarna, och nu står de utanför El Aksa och skriker. Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské kommer den högste tempelföreståndaren rusande i stor turban och rävskinnspäls, och från ingångarna kommer barnungar, och från alla tempelplatsens hörn kommer dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och högt uppsträckta armar. Och det är ett virrvarr för mina ögon av brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor, som stampar mot marken.

Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade detta. Hon avbröt honom inte med frågor, men hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och i sin ängslan hade hon rest sig en smula från bädden.

–Jag förstår inte ett ord av vad de ropar till mig, kan du veta, fortfor Gabriel, men jag begriper ju i alla fall, att de är onda, därför att en kristen har vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.

Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek.

– Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till mig med något vatten, sade hon nästan tonlöst. Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren i sticket och själv fly undan, men åter tänkte han på hur våldsamt och grymt livet hade farit fram med en så mild och vek varelse som Gertrud och kände, att åtminstone han ville vara god emot henne. "Jag tror visst, att jag får ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla fall", tänkte han.

–Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.

–Nej, till en början står de bara och skriker. De vet väl inte rätt vad de vill.

Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl själv hur han skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom till hjälp.

–Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina lärjungar, skulle rädda dig.

Gabriel drog ett djupt andetag.

–Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.

–Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren i den vackra rävskinnspälsen börjar ge folket befallningar, fortfor han. Så rycker några stycken av dem sina dolkar ur gördeln och rusar på mig. Det är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande ställer jag naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem. Och när de kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste inte förut vad det ville säga att strida med en dalkarl.

Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så många, att jag tydligt ser. att jag ska bli övermannad.

–Men då kommer han nog fram, han dervisch-schejken, inföll Gertrud. Gabriel upptog genast idén.

–Ja, han kommer fram mycket stilla och värdigt och säger några ord till folkhopen, och genast upphör den att hota och anfalla mig.

–Jag vet så väl, så väl vad han sedan gör, sade Gertrud. Så fäster han en klar, lugn blick på mig, sade Gabriel.

–Nå, än sen då? Gabriel försökte få fram något, men han var alldeles hjälplös.

–Ja, det har du ju redan gissat, sade han för att locka Gertrud att tala.

Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför sig. Hon tvekade inte ett ögonblick.

–Så skjuter han dig åt sidan, sade hon. och ser ner i vattenämbaren.

–Ja visst, det är just vad han gör, sade Gabriel.

–Han ser ner i vattnet från paradisbrunnen, sade Gertrud betydelsefullt. Men innan hon hann säga något mer, hade Gabriel, utan att han själv visste om det, läst sig till hennes tankar, så att han på en gång hade klart för sig hur Gertrud tänkte sig upplösningen av äventyret. Han började berätta mycket ivrigt.

–Du förstår väl, Gertrud, att det inte fanns annat än vatten i ämbaren, när jag bar ut dem ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.

–Nå, än nu då?

–Jo, när den där karlen lutar sig över dem, ser jag ett par kvistar ligga och simma på vattnet.

–Ja visst, sade Gertrud, jag trodde, att det skulle gå alldeles så.

–Och på kvistarna sitter hopvikna, gråaktiga blad, ser du inte det?

–Jo, jag ser. Han är väl något slags undergörare, den där dervischen.

– Han är väl det, bekräftade Gabriel, och god och barmhärtig är han också.

–När han nu böjer sig ner och lyfter opp kvistarna och höjer dem i luften, sade Gertrud, vecklar bladen ut sig och antar den skönaste gröna färg.

–Och så bryter det ut ett rop av hänförelse i folkhopen, skyndade sig Gabriel att tillfoga, och med de sköna bladen i handen går dervischen fram till moskéföreståndaren. Han pekar på kvistarna, och han pekar på mig. Det är ju lätt att förstå, att han säger: "Den här kristne har hämtat opp blad och kvistar från paradiset. Fattar ni inte, att han står under Guds beskydd? Inte går det an att mörda honom!"

Därpå går han fram till mig, alltjämt med de strålande bladen i sin hand. Jag ser hur de lyser i solskenet och skiftar färg, än är de röda som koppar och än blåa som stål. Han hjälper mig på med oket och tecknar åt mig, att jag ska gå. Och jag går så fort jag kan, men jag kan inte låta bli att se mig om flera gånger. Och alltjämt står han och håller opp de skiftande bladen, och folket står stilla och ser på honom. Och så står han kvar, ända tills jag har hunnit ut från tempelplatsen.

–Å, Gud välsigne honom! sade Gertrud. Hon låg och smålog mot Gabriel. Nu kommer du nog riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.

–Ja, svarade Gabriel, nu är det inte något mer hinder i vägen, nu kommer jag lyckligt hem.

I detsamma lyfte Gertrud huvudet förväntansfullt och log på nytt. "Bevare mig väl, hon tror visst, att jag har vattnet här!" tänkte Gabriel. "Det var förfärligt illa gjort av mig att narra henne. Hon dör säkert, om jag säger henne, att här inte finns sådant vatten, som hon längtar efter."

I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet, detsamma, som Betsy förut hade bjudit Gertrud, och räckte det till henne.

–Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud? sade han och rösten skalv av ängslan. Han blev nästan förfärad vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa efter glaset med båda händerna. Hon drack ur halva glaset med stor begärlighet.

–Gud välsigne dig! sade hon. Nu får jag nog leva.

–Du ska få mer om en stund, sade Gabriel.

–Jag vill, att du ska ge de andra sjuka också av det här vattnet, så att de med blir friska, sade Gertrud.

–Nej, sade Gabriel, vattnet från paradisbrunnen är bara för dig. Det ska ingen annan dricka.

–Men du själv ska väl åtminstone smaka hur gott det är, sade Gertrud.

–Ja, det vill jag, sade Gabriel. Han tog glaset från Gertrud, vände det så, att hans läppar kommo på samma ställe, som hennes nyss förut hade berört, och tömde det.

Innan han hade satt ner glaset på bordet, hade Gertrud sjunkit tillbaka på kudden och somnat in så lätt som ett barn. Men Gabriel blev stående och såg ömsom på glaset, därur han nyss hade druckit, och på Gertrud.

Vad hade det kommit åt honom? Varför blev han så stormande lycklig över detta, att Gertrud hade somnat, och vad var det för en makt, som hade gett honom kraft att berätta en sådan historia? Och först och sist: hur kom det sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att hans läppar kommo att vidröra samma ställe som Gertruds?