Men en morgon gick kung Hiskia ut med sina härskaror, en morgon, då alla dessa träd stod i sin härligaste skrud. Då Hiskia vandrade bort, strödde mandel– och aprikosträd sina blomblad över honom. Luften var kvalmig av balsamångor, då Hiskia drog bort. Och vid dagens slut, då Hiskia vände om hem med sin här, stod träden på samma sätt och hälsade honom med sina ljuva dofter.

Men kung Hiskia hade den dagen varit borta och dämt upp alla Jerusalems källor och den stora strömmen, som flöt mittigenom landet. Och nästa dag flöt inte mer något vatten i de små rännorna, som löpte fram till trädens rötter.

Om några dagar, då träden skulle börja att sätta frukt, var de maktlösa och satte blott få frukter, och när bladen framkom ur knopparna, var de små och förkrympta.

Men sedan kom en ond tid över Jerusalem med krig och stora olyckor. Ingen hade tid att ånyo öppna källorna och att återföra den stora strömmen i dess fåra. Och så dog fruktträden ut på högslätten runtom staden, somliga under den första sommartorkan, några under den andra, några under den tredje. Och omkring Jerusalem blev öde land och har så förblivit intill denna dag.

Hellgum tog upp en skärva från marken och började borra i jorden.

–Men nu är saken den, fortsatte han, att när judarna kom åter från Babylon, visste de inte att finna stället, där strömmen hade blivit uppdämd, och inte heller de bortledda källornas läge. Och ingen människa har återfunnit dem intill denna dag.

–Men vi, som nu sitter här och trånar efter vatten, fortfor han, varför går vi inte ut och söker efter kung Hiskias källor? Varför går vi inte ut och finner den stora strömmen och de många källorna? Om vi funne dem, skulle träd åter kunna växa på högslätterna, och detta land skulle bli rikt och fruktbart. Om vi funne dem, skulle det vara mer värt än att upptäcka guld.

När Hellgum hade slutat tala, började de andra att överväga hans ord. Alla medgåvo, att det torde förhålla sig så, som han sade, och att det inte borde vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men ingen av dem reste sig för att gå bort och börja sökandet inte en gång Hellgum. Det märktes nog, att hans ord inte voro något annat än ett hugskott, varmed han sökte stilla sin längtan.

Då började Hök Gabriel Mattsson, som ända dittills hade suttit tyst och hört på de andra.

–Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga vatten som ni andra, sade Gabriel långsamt, men från morgon till kväll tänker jag på en älv, som rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.

Bönderna sågo upp med spänd förväntan i blicken.

–Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligger och glittrar på botten. Och den älven är inte uttorkad som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och strömmar ännu i denna dag. Jag tänker på Dalälven.

De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälven hade blivit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala om Palestinas källor och floder.

*

Samma dag fram emot middagstiden inträffade ett nytt dödsfall. Det var ett av Kolås Gunnars barn, som dog, en liten glad pojke, som alla hade tyckt mycket om. Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.

De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.

–Kom ihåg, ifall du lever efter mig sade den ena kvinnan till den andra, att jag vill ligga i mina egna kläder!

–Kom ihåg, sade hennes kamrat, att jag vill ha svart krusflor omkring kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i graven.

Mittunder detta kom ett besynnerligt tal smygande genom kolonien. Ingen visste vem som först hade sagt orden, men när de voro sagda, blevo alla uppmärksamma och började tänka och undra över dem. Som det ofta går, tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras.

Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka och friska, både bland amerikanare och svenskar.

–Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste tillbaka hem, sade man.

Ingen av amerikanarna kunde dölja för sig, att det såg ut, som skulle alla bönderna komma att dö i Jerusalem. Hur sorgligt det än var. att så många goda och redliga människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast finnas någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och tjänade Guds sak, så gott de kunde, i sitt eget land, än att de skulle omkomma här i den heliga staden. Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles omöjligt att slita sig från detta land med alla dess heliga orter och minnen, och de ryste för att åter drivas ut i världens oro och strid efter att ha vant sig vid det ljuva, trygga samlivet i kolonien. Flera av dem tyckte, att det nära nog var bättre att dö än att resa hem.

Men så kom tanken på hemmet och ställde sig mycket lockande och förledande för dem.

–Kanske att det inte blir någon annan råd, än att vi måste resa, sade de.

Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna till gudstjänster och möten i församlingssalen. Alla blevo mycket bestörta och nästan skrämda. De förstodo, att mrs Gordon önskade, att de skulle komma tillsammans för att överlägga om hemresan. De visste inte ännu själva riktigt vad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken, att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes bäst därav, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen.

Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper här och där och samtalade. Alla voro mycket upprörda, men den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det märktes, att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina, plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.

Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött och lidande ut. Hon tycktes så litet veta vad hon ville, att hon var rädd för att börja förhandlingarna. Ingen hade någonsin sett henne så obeslutsam.

Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka och förslöade för att själva kunna fatta något beslut, utan stodo och väntade på vad de andra skulle bestämma för dem.

Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig av medlidande. De gräto och bådo, att man skulle sända hem dessa sjuka människor, att man inte skulle låta dem dö.

Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot saken, gick dörren upp nästan ljudlöst, och Karin Ingmarsdotter kom in.

Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd. Hon hade åldrats alldeles förskräckligt, ansiktet hade blivit litet och sammantryckt, och håret var fullkomligt grått.

Alltsedan Halvor Halvorssons död lämnade Karin mycket sällan sitt rum. Hon satt där ensam i en stor stol, som Halvor hade snickrat åt henne. Någon gång tog hon sig för att lappa och laga åt de två barn, som hon ännu hade kvar i livet men mestadels satt hon med händerna i kors och stirrade framför sig.

Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu var. blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter henne.

Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon gick inte mitt i rummet, utan smög utefter ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.