Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda därför att Halvor hade kallat dem tillsammans på en vardag. De fruktade, att han hade ett nytt avfall att berätta dem. De sågo oroligt på varandra, mönstrade varandra med sjuka, misstänksamma blickar, som tycktes fråga: "Hur länge blir du beståndande, hur länge du?"

"Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet med ens", tänkte de, "liksom det är bättre att dö en snabb död än att långsamt förtvina."

Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljuva liv i enighet och broderskap, som de älskade så högt, att det nu var dömt att förgås!

Under det att dessa bedrövade människor fortsatte sin vandring, tågade den blanka vintersolen, glad och glittrande, över den höga, blå himlen. Från snön uppsteg en frisk kyla, som väckte mod och glättighet. Och från de granskogsklädda höjderna, som omgärdade socknen, nedsteg rogivande stillhet och frid.

Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in under den snötäckta förstukvisten.

I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket en tavla, som för väl hundra år sedan hade blivit tillskapad av en gammal bygdemålare. Den föreställde en stad, innesluten av höga murar, och över murarna såg man gavlarna och takåsarna av flera hus. Somliga voro röda bondstugor med gröna torvtak, andra hade vita väggar med skiffertak liksom herrgårdsbyggnader, och andra åter hade tunga, kopparklädda torn liksom Khristine kyrka i Falun.

Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbvyxor och skor och stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom högt, böljande gräs.

Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: "Detta är Guds heliga stad, Jerusalem."

Där den gamla målningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl knappast om, att den fanns där.

Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den strax föll den besökande i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den genast, och hon tänkte: "Se där, nu vet de här på Ingmarsgården, att vi ska förgås. Det är därför de vill, att vi ska betrakta den himmelska staden."

Karin och Halvor kommo emot henne ännu mera skugglika och dystra än de andra. "Ja, ja, de vet nu, att slutet är nära", tänkte hon.

Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin plats högst uppe vid bordet, och framför henne på bordsskivan låg ett öppnat brev med amerikanska frimärken.

–Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. Det är fördenskull som jag har sammankallat bröderna och systrarna.

– Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gunnar eftertänksamt.

– Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.

– Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gunnar.

Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.

Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.

– Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: "Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist."

Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt till, som om hon hade sovit, då Halvor Halvorsson steg fram till bordet, där brevet låg.

– Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.

Och Hellgumianerna stämde upp:

Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket hade blivit uppskjutet.

"Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!" tänkte hon nästan skamsen.

När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.

I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, så att hon reste sig och började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, tills hon hade slutat.

Därpå började han läsa med samma ton, som om han hade läst en predikan. "Kära bröder och systrar! Guds frid!

Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min lära, voro ensamma om denna vår tro. Men, lovad vare Gud, nu hava vi här i Chicago funnit likar och bröder, som tänka och leva efter samma regel.

Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga till dess avhjälpande.

Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet.

Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och förkunnade honom Guds budskap. Då sade han: 'Det är ett stort budskap, som Gud har givit oss, att vi skola leva eniga, och vi vilja följa det. Det är ett så stort bud, att det ej finns mer än en plats på hela jordens krets, som är värdig att mottaga det. Låt oss därför samla våra vänner och draga med dem till Jerusalem och för– kunna Guds sista heliga bud från Sions berg!'

Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.

Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, tjänade varandra och vakade över varandras leverne.

Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gåvo stöd till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan att fordra lön eller gengåva.

Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: 'Det är vårt leverne, som skall tala för oss.'

Men människorna, som hörde ett sådant liv omtalas, sade om dem: 'Dessa måste vara galningar.'

Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: 'Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust bland hedningarna.'

Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.

Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon hade lämnat en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla människor säga: 'Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva ibland dessa som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som leva av hennes ägodelar.' Och brodern började en rättegång mot sin syster för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.