"Det hade kanske varit bättre, om han inte hade kommit hit just i kväll", tänkte skolmästarn.

Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara. Något sådant var det, som hade kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts' ankomst. Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret.

"Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta", tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet men vattenglaset.

I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu började var och en besjälas av den tanken: "Vi är ju alla lika goda som skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte tro?"

detta tyckte vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, att de hade vuxit och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde utlägga Guds ord.

Om en stund tänkte skolmästarn: "Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som är herre i huset."

han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:

– Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.

Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.

– Skolmästarn glömmer, att vi är gamla garlar nu, sade de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.

De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk. Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.

Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.

Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. "Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag ville bygga missionshuset", tänkte skolmästarn.

"Ja, han hade rätt, han", tänkte Storm vidare, "nu är det här, irrlära och uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit, om jag inte hade envisats att bygga mitt Sion."

I samma ögonblick skolmästarn hade fått detta klart för sig, lyfte han huvudet och rätade ryggen. Ur fickan tog han upp en liten nyckel av blankt stål, med vilken han brukade öppna och stänga missionssalen. Han vände nyckeln mot ljuset, så att den blixtrade och syntes över hela rummet.

– Nu lägger jag ner denna nyckel här på bordet, sade han, och jag tar den aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga ute, det har jag istället släppt in.

Därmed lade skolmästarn ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till kyrkoherden.

– Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit.

Den vilda jakten

Det fanns många, som menade, att Eljas Olof Ersson inte borde ha funnit ro i sin grav, så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter och mot unge Ingmar Ingmarsson.

Alldeles med vilja tycktes han ha förstört sina och Karins pengar, så att hon skulle få det svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen så skuldsatt, att Karin hade måst avstå den till fordringsägarna, om inte Halvor Halvorsson hade varit så rik, att han hade kunnat köpa gården och betala skulderna. Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor, som Eljas hade haft att förvalta, voro alldeles borta och försvunna. Somliga trodde, att Eljas hade gömt dem i jorden, andra menade, att han hade skänkt bort dem, men säkert var, att de ingenstädes voro att finna. Om allt detta hade ingen haft någon kunskap förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen hade gått omkring och sökt Eljas' pengar flera dagar, men inga hade de funnit.

När Ingmar fick veta, att han var fattig, lade han räd med Karin om vad han nu skulle företa sig. Ingmar sade, att han helst ville bli skollärare. Han bad Karin, att hon skulle låta honom bo kvar hos Storm, tills han bleve gammal nog att komma på seminariet. Där nere i kyrkbyn, sade han, fick han låna böcker av både skolmästarn och prästen, och dessutom kunde han hjälpa Storm i skolan att läsa med skolbarnen. Det var en god övning.

Karin övervägde detta en lång stund, till sist sade hon:

– Du kanske inte vill gå kvar här hemma, då du inte kan bli herre på gården.

När skolmästarns Gertrud fick veta, att Ingmar skulle komma tillbaka, gjorde hon en surmulen min. Det föll henne in, att då de skulle ha en pojke boende hos sig, kunde det lika gärna ha varit häradsdomarns vackra Bertil eller den muntra Gabriel, som var son till Hök Matts Eriksson.

Gertrud tyckte bra om både Gabriel och Bertil, men vad Ingmar angick, kunde hon aldrig bli riktigt klok på vad hon kände för honom. Hon höll av honom, därför att han lärde henne läxorna och var henne lydig som en slav, men hon kunde också bli alldeles uttröttad på honom, därför att han var tafatt och långsam och inte förstod sig på att leka. Hon måste nog beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde visa vad han dugde till.

Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar. Var han nu borta ett par dagar, blev hon orolig och tyvkte, att hon igen hade att tala med. Men när han kom tillbaka, visste hon inte rätt vad hon hade längtat efter.

Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar var rik och av den bästa ätten i socknen, hon behandlade honom snarare, som om han vore en smula ringare än hon. Men när hon fick höram att han hade blivit fattig, förjade hon gråta, och när han sade henne, att han inte tänkte på att vinna tillbaka gården, utan ville bli skolmästare, blev hon så ond, att hon knappt kunde styra sig.

Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till!

Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock någon ändring den våren, så Storm upphörde att predika i missionshuset. Då sade mor Stina stundom till honom:

– Nu, Storm, får vi lov att låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig! När vi voro sjutton år, dansade vi många nätter från solnedgång till daggryning.

En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattson och nämndemans Gunhild hade kommit på besök, blev det till och med dans i skolhuset.

Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom från boken, men Ingmar satt butter och blyg och värjde sig. Mor Stina suckade, när hon såg på honom. "Det märks, att han är av en gammal släkt", tänkte hon."De säger, att sådana aldrig kan vara riktig unga."